sade av en
brottslig kaensla. Pa din vink skola krigets och hatets flammor
slockna, fiende foersona sig med fiende, haerskaren oedmjuka sig foer
slaven, frid rada oever jorden ...

Din tankefoeljd aer bildad av diamantlaenkar, mot vilka filosofernas
slutledningar aero spindelvaev. Med noedvaendighetens oemotstandliga makt
skall du tvinga dig pa vaerlden och laegga henne i din kedja. Och den,
som skakar kedjan, han aer doedens, han skall utplanas ur Israel, foer
honom staenges det maenskliga samfundets och salighetens port, foer honom
taendas helvetets eviga lagor.

Det fattas dig endast ett: en man som kan begagna dig.

Jag kaenner tva, som skulle kunna det. Den ene aer Atanasios, den
jaernharde, oboejlige, underbare, sluge, foerfaerlige gubben, de
raettrognes doedsfiende och kaetteriets ende, men oomkullstoetlige pelare,
den nye Proteus, som alltid densamme visar sig i tusen skepnader, den
biltoge, bannlyste, av vagnar och ryttare foerfoeljde, som upptraeder, da
man minst anar det, och foersvinner, innan man sansat sig nog foer att
gripa honom, som lurar Konstantinopel utanfoer kejsarens doerr, da man
efterjagar honom i Gallien, som efterspanas i Rom, medan han doeljer
sig bland munkarne i Egyptens oedemarker, och uppenbarar sig mahaenda
haer Aten, medan Georgios darrar vid ryktet, att han goemmer sig i
Alexandria.

Lyckligtvis har Atanasios aldrig faest sin blick pa Rom. Hans strid
gaeller det biskopsdoeme, som han sa ofta aegt och mist: Alexandria. Han
har ej fatt oegonen oeppnade foer Roms betydelse. Besynnerligt nog!

Besynnerligt nog och lyckligtvis! Ty den andre mannen, som i Atanasios
annars skulle fa en oevermaektig medtaevlare, aer jag sjaelv!

Petros laemnade sin staellning framfoer kartan, kastade sig i en karmstol
och foersjoenk i tankar pa sin storslagna framtidsplan.

Han hade aeven denna dag tagit ett steg emot sitt djaerva mal. Med
summor, foerstraeckta av kejserliga skattkammaren i och foer det nu som
ivrigast drivna omvaendelseverket bland goeterna, hade han utrustat tva
missionaerer, tva till blind lydnad uppfostrade, foer homoiusion
fantiserade unga praester, och saent dem, icke till barbarerna, utan
till Rom foer att foerkunna homoiusion och utbreda Petros' rykte inom
romerska foersamlingen.

Den bok, som uppslagen pa hans bord lystes av lampan, var
Tertullianus' avhandling De Carne Christi. Han laeste henne, kanske
mindre av vetgirighet, aen foer att inhaemta vaesterlaendska kyrkans sprak