,
latinet, och av denne maestare i en hard, naestan vild, men kraftig och
haenfoerande framstaellning laera raetta saettet att begagna en noedvaendig
haevstang foer den plan, vilken retade hans aerelystnad och berusade hans
inbillning, men tillika framstod foer honom som en gudomlig
fraelsningstanke, som han vore kallad att i sin man verkliggoera till
maenniskoslaektets raeddning ur timlig och evig noed. Uppriktigheten,
varmed han trodde pa denna tanke, eldnitet, varmed den uppfyllde
honom, vore de vikter, som han i sjaelvrannsakelsens oegonblick kastade
i den ena vagskalen och vilka da syntes mer aen uppvaega de sjaelviska
bevekelsegrunder och de endast ur aendamalets synpunkt ursaektliga
medel, som tyngde den andra.

Denna inre sofistik hade i foerflutna tider kostat Petros mangen
soemnloes natt. Ihaerdigare och haeftigare hade han kaempat med sig sjaelv
aen mahaenda de fleste goera. Men fastare och oryggligare aen de fleste
hade han ock efter kampens slut intagit och foerskansat sig i den
staellning, som utgangen anvisade honom.

Manljuset, som instroemmade genom foenstret, foell nu pa hans ansikte och
vaeckte honom till tankar pa aerenden, som till tiden lago honom
naermare. Han ringde, och en man i praesterlig draekt, som tycktes hava
bidat detta tecken, instaellde sig genast.

Den intraedande var en undersaetsig, bredaxlad karl, men sa korthalsad,
att det underligt formade svartlockiga huvudet tycktes omedelbart faest
mellan skuldrorna. Den mycket laga pannan bildade en vitgul strimma
mellan tva jaemnloepande linjer: harfaestet och de breda, sammanvuxna
oegonbrynen. Som mannen bar huvudet nagot framlutat, voro hans sma
svarta oegon riktade uppat, naer han maste se pa en samtalande. Detta
gav hans anlete ett uttryck, som en vaelvillig granskare kunde tyda som
fromhetens och oedmjukhetens.

Mannen var Petros' naermaste foertrogne, presbytern Eufemios.

Foertroligheten dem emellan var verkligen mycket stor, men kom dock
aldrig Eufemios, den aeldste presbytern, att gloemma, att Petros var
hans foerman. Eufemios satte sig icke, innan biskopen pekat pa en stol
och framstaellt en fraga, som han da i oedmjuk ton, med korta, tydliga,
liksom raeknade ord besvarade.

- Du har i dag varit hos aenkan Apollonia? fragade biskopen.

- Jag kom foer en halv timme sedan fran hennes sjukbaedd.

- Hon doer vaelberedd?

- Ja.

- Och hennes testamente?

- Aer skrivet och undertecknat i laga form.

- Och du har nu laemnat