stianerna att taga krigsgudens tempel
i sin aego, och prokonsuln lovat att traeffa alla anordningar, som denna
atgaerd kraevde, var samtalet aendat.

Annaeus Domitius avlaegsnade sig, lyckligt doeljande den djupa harm han
kaende oever att en sadan skrivelse meddelats biskopen i foersta hand och
icke honom.

- Dessa praester, taenkte han, i det han traedde ut pa gatan Kerameikos,
skola slutligen vaexa sjaelve kejsaren oever huvudet.

SJUNDE KAPITLET.

Petros.

Sekreteraren och de uppvaktande praesterna hade avlaegsnat sig. Manen,
som gatt upp oever Lykabettos, goet sin glans pa den vaestra pelarraden i
den oevergivna aulan.

Petros var ensam i sin studiekammare, genom vars enda glugglika
foenster manljuset instroemmade, i kamp med skenet fran en lampa, som
stod pa ett tungt, i bucklig form arbetat bord, och vars stralar med
en skaerm voro sa riktade, att de foello pa en daer bredvid uppslagen
bok.

I grannskapet av bordet stod ett i samma stil arbetat skap, som
tjaenade till underlag at ett bokfack med nagra band och papyrusrullar.

Pa vaeggen mitt emot bokfacket haengde en karta oever jorden, ritad i
enlighet med Ptolemaeos' asikt om landens och havens laege. Pa denna
karta hade biskopen med fina, men tydliga blaeckstreck utmaerkt
graenserna foer de kristna moderkyrkornas omraden: man sag, huru
oesterlandet var delat mellan Konstantinopels, Korints, Antiokias,
Jerusalems och Alexandrias patriarkat, huru dessa traengdes med
varandra pa sin sida av jorden, medan aterstoden bildade ett ofantligt
helt, som omfattade Italien, Afrika, Mauretanien, Hispanien, Gallien
och Britannien, med sin medelpunkt i Rom.

Roms blotta namn var aennu en makt. Skygg foer de frihetsminnen, som
spoekade daer, hade den foerste kristne kejsaren flyttat hovet till den
nya huvudstad han anlagt vid Bosporen. Han hade sloesat vaerldens
skatter foer att giva denna sin skapelse en glans och storhet, som
kunde taevla med, om moejligt oevertraeffa den gamla Tiberstadens. Han
hade avhaent tusen staeder deras konstverk, foer att daermed smycka denna
enda. Han hade kallat sin stad Nya Roma, foer att det nya med namnet
skulle aerva det gamlas majestaet och dyrkan.

Men i folkets oegon var och foerblev det gamla Rom vaerldens huvudstad,
och i trots av Konstantinus' anstraengningar vilade det nyas vaerdighet
ytterst pa intet annat aen den loesa saegen, att haelften av de gamla
senatorliga och patriciska slaekterna hade ditflyttat och bosat