ga hedningarne skola fattas av foerbittring, och kejserliga
regeringen skynda att vaelva hela skulden pa dadets verkstaellare. Daerpa
aer skrivelsens bokstavslydelse just beraeknad. Foerdoemda vare de listiga
raevarne i kejsarens omgivning! Om jag daeremot har latsat missfoersta
befallningen, sa tyder man det lindrigast som oduglighet, och utan
oeverdriven straenghet som misstroende till kejsarens lycka, som en
avsikt att raedda mig sjaelv foer den haendelse, att rebellen skulle
intaga tronen. O ve, vad skall jag nu goera?

Medan Annaeus Domitius oemsevis svaer vid helgonen och vid Olympens gudar
oever sin olycka, ila vi honom i foervaeg till det biskopliga palatset.

Utanfoer porten till detta star, som vanligt vid denna tid pa aftonen,
en hop tiggare, som vaenta pa allmoseutdelningen och under tiden ordna
sina lumpor, sa att de icke ma skyla de sjaelvslagna, ohyggliga saren.
Har man lyckligt funnit en vaeg genom denna vedervaerdiga skara och
genom foerstugan inkommit i aulan, skoenjer man i den skumma pelargangen
naermast vestibulen en samling maenniskor, som vaenta pa audiens: dels
hedningar, som vilja anmaela sitt beslut att oeverga till kristna laeran,
dels raettsoekande kristianer, som foeredragit att haenskjuta sina tvister
till Petros i staellet foer den vaerldsliga domstolen. Pa den oeppna
garden och i pelargangarne naermast intill det i bakgrunden belaegna
aembetsrummet synas, vid skenet av tva facklor, grupper av praester, som
avvakta sin foermans befallningar: presbyterer, diakoner, besvaerjare
och foerelaesare, inbegripna i viskande samtal om de sista nyheterna
roerande avfaellingen Julianus, om ryktet att Atanasios varit sedd i
nejden av Aten, och framfoer allt om den hoegst viktiga underraettelse,
som just samma afton kommit biskopen tillhanda fran Konstantinopel.
Homousianerna daerstaedes ha blivit graesligt tuktade, naer de med vald
velat hindra flyttningen av den helige Konstantinus' kvarlevor fran
det foerfallna kapell, vari de vilat, till en av homoiusianerna nybyggd
kyrka. En presbyter viskar till de kring honom lyssnande diakonerna,
att enligt vad biskop Petros sjaelv beraettat honom, hade brunnen
utanfoer denna kyrka blivit fylld med kaettarlik, och kaettarblod hade
oeversvaemmat raennstenarna i stadsdelen daeromkring. Ett foerebud till vad
komma maste aeven i Aten--sa taenkte inom sig alla.

Vi intraeda i aembetsrummet, en avlang sal, i mitten upptagen av ett
stort bord, vid vilket tva praester,