ch vardat
det. Huru vill da en av edra praester, en foer Aten alldeles okaend
fraemling, franroeva oss var egendom?

- I morgon taga vi det i aego, svarade Petros.

- Det aterstar oss da endast att klaga hos kejsaren.

- Som icke skall hoera er.

- Jag vet det, sade Krysanteus med en djup suck, och adrorna i hans
panna svaellde av blodet fran hans sammanpressade hjaerta.

- Och foer oevrigt, fortfor Petros, laes detta!

Han framtog en annan, med gyllentyg omvecklad elfenbenstavla, vars ram
smyckades av raa basreliefer, foerestaellande kapploepningar och dylikt,
kring namnen pa arets konsuler, Taurus och Fulgentius, och raeckte
henne till Krysanteus. Sedan denne genomoegnat tavlan, sade han:

- Jag ser, att kejserliga regeringen ger sin helgd at den
besynnerliga gavan.

- Och, som naemnt, i morgon tager jag henne i besittning. Du finner
henne besynnerlig. Det aer i din mun ett milt uttryck. Du menar mer.
Men du och de dina, I han icke makt att goera motstand. Filisteernas
vaelde aer brutet.

Krysanteus' tanke floeg till Julianus. Filisteernas vaelde var aennu icke
brutet. Den sista striden aterstod.

Det var som om Petros hade anat denna tanke, ty da Krysanteus fragade:
--Har du nagot vidare att saega mig? infoell han:

- Jag har i dag fatt nyheter om Julianus. Vill du hoera dem?

Han ledsagade denna fraga med en segerblick, som kom den annars sa
starke mannen att rysa av hemlig foerskraeckelse. Samma kaensla som
griper vandraren, da han, i vila vid vaegkanten, kaenner en kall
slingrande orm under sin hand, avtvang Krysanteus ett instinktmaessigt
nej. Han ordnade sin mantel, haelsade biskopen och de oevrige i rummet
varande och gick mot doerren.

- Farvael, filosof! Taenk pa din ringhet infoer Gud och din sjaels
salighet! utbrast nu den unge foerelaesaren, vars oegon under tiden varit
haeftade pa Krysanteus' anletsdrag.

Denne stannade och moenstrade ynglingen med en straeng blick, som dock
hastigt vart mild och vaenlig, naer han i foerelaesarens vackra ansikte
upptaeckte icke han, icke oevermod, utan nitets uppriktighet. Klemens'
oegon voro sa klara och allvarliga.--Vaelmeningen ger vaerdighet at
dina unga laeppar, sade Krysanteus, da han gick.

Utkommen i aulan och tagande sin vaeg emellan praesterna, som daer
vaentade, kaende han sig hastigt omfamnad av nagon, som han vid
fackelskenet igenkaende vara ingen mindre person aen prokonsuln oever
Akaja.

- Ah, vad ser jag? utbrast denne;--min egen Krysa