r, som traengta till en brunn med levande vatten. Maenniskonaturen,
saeger Tertullianus, aer av naturen kristen: se daer upphovet till deras
traengtan, driften som tvingar dem hit.
- Jag oenskar, att sa vore.
- Verkligen?
- Emedan det skulle utplana det foeraktliga, om aen icke det sorgliga i
skadespelet, vartill du synes hava inbjudit mig.
- Vi bryta den raa malmen, lika gott med vilket verktyg, men till att
foeraedla den.
- Dock till saken! Du talade om ett edikt, som vidkomme staden Aten.
- Se haer!
Petros tog en pa bordet liggande elfenbenstavla och raeckte henne till
arkonten. Medan denne laeste, voro biskopens oegon faesta pa hans
anletsdrag och iakttogo den smaertsamma haepnad, som de uppenbarade.
Krysanteus aterlaemnade tavlan. Hans ansikte uttryckte en harm och en
smaerta, som han ej vardade sig att kvaeva.
- Ediktet, sade han, skulle saledes skaenka er, kristianer, krigsgudens
tempel, ett av de skoenaste i Aten, uppfyllt av minnen fran vara
aerofulla tider. Dock, det aer ej foersta gangen sadant haender. Utfaester
ej kejsaren beloening at sadana staeder, som riva de byggnader, man
upprest at de gudomliga makterna, at heroerna och maenniskoslaektets
vaelgoerare? Och vad som skaenkes eder, det foerstoeren I, foer att av det
aerligas spillror hopsaetta ett lappverk, vaerdigt, det aer sant, den
tyggelse, som I daer innesluten--dessa benrangel och koettslarvor av
helgon, dessa doedens vaemjeliga laemningar, dem I kyssen och tillbedjen.
- Herre, miskunda dig! Vilken haedelse! suckade den ene av
sekreterarne, medan den andre korsade sig. Den unge Klemens, som under
samtalet atervaent, reste sig upp ur sin lutande staellning, hans kinder
oeverdrogos av harmens rodnad, och han undertryckte med moeda ett ord av
vrede, som redan svaevade pa hans laeppar.
Men Petros smalog och sade:
- Om det kan laenda dig till troest, ma du veta, att detta tempel icke
kommer att rivas. Jag hoppas, att det skall kunna brukas, sedan vi
endast skrapat och roekt dess vaeggar, staenkt murarne med vigvatten och
avlaegsnat allt, som paminner om den onde ande, I daer han dyrkat.
- Men, sade Krysanteus med en axelryckning, under ediktet sag jag ett
namn, som jag ej aer skyldig hoersamhet. Vem aer denne Makedonios, som
vagar bortgiva vad han icke aeger? Templet med sina skatter, historiska
minnesmaerken och konstverk tillhoer staden Aten. Vara faeder hava byggt
det, och deras efterkommande allt intill denna dag riktat o
|