r. De voro
nadesoekande, det vill saega hedningar, som aeskade upptagas i den
kristna foersamlingens gemenskap. Det var svart att av deras yttre
gissa, vilka bland dessa maenniskor drivits hit av hjaertats behov och
vilka av vaerldsliga skael. De syntes alla tillhoera den olyckligaste
samhaellsklassen.

Mitt i hopen visade sig en man, som bar mantel oever sin tunika, en
trasig mantel, men som talade om baettre dagar. Hans laetta, fria
atboerder skilde honom ytterligare fran de andre, som tysta och
voerdnadsfulla stannade vid doerren. Denne man var siste aettlingen av en
atensk slaekt, som raeknade sina anor fran Ifikrates. Han hade i
utsvaevningar foerstoert sitt faedernearv. Han tog tva steg framat i salen
och aemnade just med vanlig oblyghet omtala sitt aerende, da han hastigt
varseblev Krysanteus. Denne hade han minst av alla vaentat att traeffa
haer. Moetet var honom mycket obehagligt och naera att bringa honom ur
fattningen. Men han fann sig hastigt nog, kastade en blick av latsad
foervaning oever salen och utbrast:

- Vid Zeus! detta var ett loejligt misstag, en Odysse i smatt! Du
maste ursaekta mig, min biskop, jag soeker icke dig, utan din granne,
min foertraefflige vaen antikvarien.

Med dessa ord svaengde han om pa haelen, haelsade med ofoerskaemd
foertrolighet Krysanteus och laemnade salen.

Petros vaende sig nu till de nadesoekande och sade med eftertryck i
tonen:

- Barn, I haven hitkommit foer att raeddas ur det hedniska moerkret och
tillfangataga ert foernuft under Kristi lydnad?

De tillfragade bejakade fragan med bugningar.

- Vael, uppgiven edra namn och bostaeder foer denne broder presbyter. I
mottagen av honom skriftliga intyg, som, uppvisade foer prokonsulariske
skattmaestaren, foerskaffa eder nya hoegtidsklaedningar. Iklaedda denna
draekt infinnen I eder naesta Guds vilodag i var storkyrka, foer att
undfa handpalaeggningen till nytt liv, varefter I aegen att hos naemnde
skattmaestare pa samma intyg uppbaera var och en tio guldstycken.
Presbyter Gregorius, laemna dem intygen och inskaerp vad jag sade dem!

Med dessa ord vaende sig Petros fran de nadesoekande foer att fortsaetta
samtalet med Krysanteus. Att emottaga och avfaerda avfaelliga hedningar
var foer biskoparne vid denna tid en alldaglig foerraettning, som icke
kraevde vidare omstaendigheter.

- Du ser, sade Petros, som nu, sa stroemma dagligen nya hopar till
korsets fana. Din och de dinas vishet foermar ej svalka toerstiga
sjaela