!

Ropet, som denna gang gjorde heder at den nye Stentor, vart, vad
mahaenda ingen av de naervarande vaentat--besvarat. Ur jordens
innandoemen uppstego ljud, dova som bullret av en avlaegsen aska. Det
var som om en haer av demoner, bundna i grottorna daer nere, hade vaknat
till medvetande av sina kedjor och suckande undrat, vem som stoerde
deras vila. Naer det underjordiska bullret upphoert, radde djupaste
tystnad i templet. Skepnaderna stodo som foerstenade. Endast Osius
visade tecken till liv, ty han ryggade tillbaka fran djupet, vid vars
rand han stod.

- Bah! utbrast slutligen den gulbleke, det var genljudet av din roest,
Osius, och ingenting annat. Man saeger, att det finns milslanga gangar
och salar daer nere. Den roesten siar icke. Halla, fortfor han och steg
intill halan, halla, du daer nere, vem aen du aer, vad saeger du om
foerraedaren Julianus? Svara!

Samma dova, underjordiska buller rullade aen en gang under deras
foetter.

- I hoeren! Inga fattliga ord! Endast mummel, mummel, aeven da det
gaeller avgrundens baeste vaen. Foerst talade han floedande hexametrar,
denne Apollon, sa vordo hans verser nagot knaggliga, sa nedlaet han sig
till prosan, skaldeguden, och nu--mummel!

- Hur hans tunga floedar av haedelse, taenkte Osius och kanske flera av
de naervarande. Vi aero kristianer, men boera dock icke reta de hedniska
makterna.

- Apodemius, vad synes dig om det haer skaemtet? fragade den gulbleke
skrattande.

- Renaste attiska salt, o herre!

- Foertjaenar det icke fortsaettas?

- Din nad bereder oss ett graensloest noeje.

- Orakelboken, var aer hon?

- Foermodligen i nagot av sanktuarierna.

- Fort dit! Foeljen mig!

- Vid Gud, han roerde oegonen och vinkade med handen, viskade en av de
vaepnade till en annan.

- Vem, vem?

- Apollon ... bilden menar jag.

- Ah! Detta aendar icke vael. Och jag ... jag sag nagot vitt skymta daer
borta vid pelaren. Ma Gud och hans aenglaskaror bevara oss!

Han nickade at den punkt, daer Krysanteus' dotter, mer doed aen levande,
lag nedsjunken bakom det skyddande altaret.

De maen, som viskande foert detta samtal, medan de foeljde de oevrige bort
mot opistodomen, buro under sina kappor gardescenturionernas lysande
vapendraekt.

Man stod framfoer det ena sanktuariet. Med tillhjaelp av sitt korta
romerska svaerd lyckades det Osius baenda upp den murkna doerren, innan
den gulbleke hunnit mer aen en gang stampa i golvet av otalighet.

- Naermare med fa