inne foer
filosofiska studier och vetenskaplig verksamhet. Det finns ett slags
maenniskor, som alltid hava ont om tid och aldrig utraetta nagot. Det
finns ett annat slags maenniskor, vilkas tid aer tillraecklig till allt,
utan att de nagonsin bradska. Till dessa senare hoerde Krysanteus. Det
maste, sedan vi nu kaenna hans yttre verksamhet, foerundra, att
Krysanteus i grunden icke var en praktisk, utan en inatvaend, foer
betraktelser danad, ja, svaermiskt staemd ande. Han aervde sin stora
foermoegenhet som yngling, aennu sittande vid nyplatonikern Aedesios'
foetter under Akademias popplar. Med motvilja inskraenkte han da sina at
studier aegnade timmar, foer att uppfylla de nya plikter han ansag
foerbundna med sin nya staellning. Men denna motvilja upphoerde snart.
Han fann, att mycket gott och stort, manga av hans varmaste
oenskningsmal, da han redan som gosse fick oegonen oeppna foer och sjaelen
uppfylld av den smaertsamma jaemfoerelsen mellan foerr och nu, kunde
foerverkligas med detta guld. Hans praktiska verksamhet ingrep som en
faktor i hans andes samklang. Hon skaenkte honom mangen ljuv
tillfredsstaellelse och gav genom omvaexlingen oekad spaenstighet at hans
spekulativa forskningar. Han betraktade denna yttre verksamhet i den
helgande dagern av ett praesterligt kall, med syfte att foerverkliga det
skoena i maenniskolivet, och som ett sjaelens proevningsmedel, som, om hon
segrade i proevningen, laete henne luttrad framga till sitt yttersta
mal: vilan i Gud. Hon bidrog aeven i sin man att laeka de sar, som oedet
slog hans husliga lycka, naer det genom doeden avhaende honom en aelskad
maka och genom en mystisk tilldragelse hans ende son, som vid tva ars
alder foersvunnit tillika med tva kristianer av hans husfolk. Detta
hade skett foer sexton ar sedan.

Hans enda barn var nu den tjuguariga dottern Hermione. Hon var hans
glaedje och stolthet, medhjaelparinnan i hans arbeten, troestarinnan i
hans moerka oegonblick. Han hade sjaelv med foerkaerlek aegnat sig at hennes
uppfostran, och mahaenda var det detta, som i flickans jungfruliga sjael
inlade det drag av manligt allvar, som hon aegde. En syn av lugnt,
antikt behag skulle det varit, om nagon vid intraedet i arkontens aula,
i ramen av pelare, marmorbilder och blomsterfyllda vaser sett en
grupp, bildad av honom och henne: han, den tankfulle, majestaetiske
mannen, lutad oever flickan, med sin arm kring hennes hals, granskande
den plan, som hon med ritstiftet i handen vi