laeppar krusades av ett
anstraengt smaleende. Hon vinkade med handen till tecken av sin
beslutsamhet. Daerefter lade hon armarne korsvis i sitt skoete och sloet
sina oegon.

Hon hoerde faderns steg, da han avlaegsnade sig oever marmorgolvet. Hon
hoerde doerren staengas och nyckeln omvridas i laset. Hon var ensam.

Da Ideen, en himmelsk uppenbarelse, nedsteg i Platons sjael, lades
grunden till en maektig och genomgripande omvaelvning i den maenskliga
tankevaerlden. Maenniskan upphoerde att vara stoft och vaerlden blott en
byggnad av atomer. Materien foervisades ur verkligheten till
moejlighetens skuggrike. Allt foerandligades: naturen, maenniskan,
gudarne. Allt dallrade som etervagor kring den foer medvetandet
uppgangna ursolen. Men enheten, som vunnits mellan det sanna varat och
sinnevaerlden, var snarare en siaretanke aen frukten av den straenga
forskningen. Ideernas vaerld, den sanna, fastaen funnen, lag i ett
oupphinneligt fjaerran--och tvivlet, forskningens negativa element,
helt naera. Huru varda foervissade om var kunskaps sanning? Aero vara
satser sanna, sa var finnes proevostenen, varmed det kan adagalaeggas?
Tvivlet foedde oro, oron en laengtan att frigoera sig daerifran. Man ville
en sanning, oatkomlig foer tvivlets inkast. Men denna sanning visar sig
oupphinnelig foer den blotta foerstandskunskapens slutledningar. Hon
finnes endast, sade Greklands sista filosofer, ovan sinnevaerldens
foervirrande sken, ovan foerstandskunskapen, ovan foernuftet och alla
begreppsbestaemningar, i det begrepps- och formloesa, daer vaerldsanden
instroemmar i den enskilde maenniskoanden. Vill du tillaegna dig det
gudomliga, vill du skada sanningen anlete mot anlete, sa undertryck
allt vad som aer sinnligt, allt vad som aer ditt egna och foer dig
egendomliga, allt vad som goer dig till ett enskilt vaesen, skilt fran
det ena och allmaenna, utplana ur din sjael varje tanke, varje kaensla,
varje bild, varje viljeyttring! Da, endast da kommer du till
askadningen av det ena, oeversinnliga, obegripliga. Intet star da
emellan den skadande sjaelen och det skadade gudomliga. Den skadande
och det skadade aero ett. Sanningsletaren aer vorden ett med sanningen.
Detta tillstand, vari sjaelen icke laengre lever sitt eget liv, utan
vaerldsandens, vaerldsfoernuftets, och i sig upptager dess vishet, dess
foerutseende, dess obundenhet av tid och rum, pa samma saett som
magneten genomstroemmas icke av egen, utan en allmaen kosmisk kraft
--detta til