vde ett medvetande, som
troget och eftertaenksamt foeljde skiftena inom sig sjaelv. Detta aer eget
foer det tillstand, som foeregar extasen, sasom Jamblikos[1] skildrar
det och sadant det uppenbarar sig i den naerskylda magnetiska soemnen,
likasom nagon gang i skendoeden.

[1] I ett verk, bevarat at eftervaerlden.

Den foersta kaensla, som efter viljans slutliga seger instaellde sig, var
en smaertsam. Hermione kaende sitt huvud sammantryckt som med ett
jaernband. Men smaertan upphoerde oegonblickligt och eftertraeddes av ett
underbart faergspel. Hjaernan var foervandlad till en eldfontaen, som
kastade stjaernkaskader av blaendande prakt, i vilka alla faerger
sammanfloedade eller blixtsnabbt avloeste varandra. Smaningom bleknade
faergspelet och efterlaemnade aengslande moerker. Detta varade laenge, men
genomskimrades slutligen av ett milt sken fran trakten under hjaertat.
Tankar och kaenslor stroemmade ur den foermoerkade, dovt arbetande hjaernan
ned till denna punkt, och sedan medvetandet daer samlat sig, utvidgades
dess graenser oever en vaerld.

Hermione tyckte sig svaeva pa en dimma genom oaendliga rymder. Himmelen
vaelvde bla och ren omkring henne, luften, som hon andades, var
rusande. Dimman saenkte sig och laemnade Hermione pa smaragdgroena aengar.
Klippor, pa vilka ljusa skyar vilade, reste sig i bakgrunden. Mellan
dem brusade ett vattenfall ned emot en flod, som bred och majestaetisk
genomfloet dalen. Alla foeremal, aeven de mest avlaegsna, begraensades av
klara linjer. Pa floden svaevade en bat, som hastigt nalkades. En
yngling satt lutad oever relingen och blickade ned i vattnet. Hermione
sag hans anletsdrag, och hennes hjaerta igenkaende den aelskade brodern.

Hon ville ropa honom, men roesten bortdog klangloes, som om luften haer
varit foer eterisk att baera tyngden av ett maenskligt ord. Hon ville
straecka armarne efter honom, men kunde det icke. Det var, som om denna
fruktloesa anstraengning inverkat pa tavlan omkring henne.

Faergerna bleknade, foeremalen upploestes i dirnmor.

- Filippos, var aer du? O, kom, kom till din fader och syster!

Var det denna boen som omskiftade tavlan till vad hon vart? Ur dimmorna
framstod Tripodgatan i Aten. Hermione var foerflyttad utanfoer sin
faders hus. Gatan vimlade av maenniskor. Hermione spanade i folkmaengden
efter sin broder. En aning sade, att han skulle komma. Da sag hon
nalkas ett tag av kristianska praester. I spetsen pa en mula red
biskopen av Aten. D