foernams som en daempad klagan genom de tjocka murarne. Hermione
ville icke hoera det. Hon bjoed sitt oeras nerver doe. Hon sag i tanken
aennu den skumma tempelsalen, de skymtande pelarne, den virvlande
roekelsen, och lampskenet smoeg som ett matt, moerkroett skimmer genom
hennes oegonlock. Hermione ville icke se det. Hon bjoed synens
kaenseltradar och den haermande inbillningen domna.

Sa under viljans kamp med sinnena samlade sig oraeknad minut till
minut. Da genomfloeg henne bradsnabb en tanke pa ansiktet, som skadade
oever hennes, Apollons ansikte, detta ofoeraenderliga, som i arhundraden
stirrat sasom nu. I denna tanke kom nagot rysligt, foerenad som han var
med minnet av staellets demoniska natur och ensamhetens kaensla. I och
foer sig kan ensamheten, djupt och ploetsligt kaend, verka oevervaeldigande
pa maenniskan. Hermione floeg upp fran pytians trefot. Hon darrade och
goemde oegonen i sina haender. Fantasien foeregycklade henne, att
marmorbilden laemnat sitt fotstaell och stod med de oroerliga oegonen
riktade mot hennes. Hon vagade ej se. Tystnaden skraemde henne, men
varje avbrott i tystnaden skulle isat hennes blod. Sa stod hon,
vaentande pa styrka att kaempa mot sin raedsla. Och denna styrka vann hon
i tanken pa sin far. Hon oeppnade oegonen. Allt var ju som foerr: gudens
bild hade ej laemnat sin plats, lampan tycktes sprida ett klarare sken,
roekelsekaren en mildare doft. Krysanteus' dotter foerebradde sig sin
kvinnliga raeddhaga. Foer att haerda sig mot dess aterkomst betraktade
hon laenge Apollons drag och vandrade daerefter med fasta steg igenom
tempelsalen. Hon besag de votivtavlor och trofeer, som aennu smyckade
vaeggarna, de altaren och trefoetter, som aennu stodo mellan pelarne.
(Konstantius' och hans gunstlingars nit hade naemligen hittills skonat
sadana templets tillhoerigheter, som ej voro av guld eller silver.) Hon
trevade pa doerrarna, som hon fann i bakgrunden, ledande till
opistodomen och de sma sanktuarierna pa var sin sida om denna.
Daerefter atervaende hon lugnad, satte sig pa trefoten och sloet anyo
oegonen.

Timmar foerfloeto, medan Hermiones vilja kaempade en ny, aentligen
segerrik strid med sinnena. Stormen ven som foerut kring den gamla
byggnaden, men hon hoerde det icke mer. Oegonlocken med sina moerka
fransar lago stelnade, blavita och ogenomskinliga oever sina ljus.
Lemmarne voro styvnade som ett liks, hela organismen doed foer den yttre
vaerlden. Men inom det foerstenade skalet le