, skickade genast till patriarken Makedonios i
Konstantinopel underraettelse om vad som skett, utpekande filosofen
Krysanteus sasom det djaerva ofogets upphovsman. Denne hade ingen aning
om hela ovaesendet, foerraen han aterkom till Aten, och han ogillade de
bada lustspelen, sa snart han laert kaenna deras innehall--icke av
omtanke foer egen saekerhet eller med haenseende till deras
anti-kristianska syftning, utan emedan det var hans natur vidrigt att
se foerhallanden, som ingavo honom smaerta, handfarna med loeje och
ytligt laettsinne. I hans vaesen lag mycket av den romerska vaerdighet,
detta honestum och decorum, som ej vill saenka sig till gycklet; men
det foermaeldes hos Krysanteus med helleniskt behag och haerfloet ur en
envaeldigt radande kaensla foer det andligt skoena. Foeljden av hans
skyddslings, komedifoerfattarens, laettsinne vart kaennbar foer hela
romerska vaerlden i formen av ett edikt, som staengde alla teatrar.
Krysanteus sjaelv oeverraskades med ett handbrev fran kejsaren, pa en
gang en varning och ett nadevedermaele. Dominus Augustus nedlaet sig
till att infoer den atenske medborgaren raettfaerdiga sitt straenga pabud
och inbjoed honom till sitt hov i Konstantinopel. "Makedonios," skrev
kejsaren bland annat, "brinner av otalighet att se dig. Han vill
tvista med dig, sasom den ene filosofen tvistar med den andre, och
hoppas kunna omvaenda dig."--Krysanteus besvarade det kejserliga
nadebeviset i uttryck av djup, men kylig voerdnad, och kom icke,
laemnande fritt att tyda uteblivandet som raedsla foer Makedonios'
oevertygande vaeltalighet.

I redogoerelsen foer det saett, varpa Krysanteus anvaende sin rikedom, boer
icke gloemmas den frikostighet, varmed han soerjde foer offrens prakt och
de oevriga bruk, som tillhoerde den gamla folkreligionen, ej heller den
vard han aegnade skolorna och gymnastiksalarne. Det var mahaenda
Krysanteus' foertjaenst, att ungdomen aennu icke alldeles hade oevergivit
dessa senare. Hans blotta asyn, naer han genomvandrade Herodes Attikos'
yppiga termer, var en levande foerebraelse till ungdomen, som haer
oeverlaemnade sig at de varma badens slappande njutning, och mangen
yngling, som roent hans vaelvilja, fann det obehagligt att daer
oeverraskas av den straenge vishetslaeraren.

Naer vi nu till allt detta laegga hans verksamhet som en av stadens
foernaemsta aembetsmaen, sa maste det synas, att en man som han, foersaenkt
i sa mangfaldiga praktiska bestyr, skulle sakna tid och s