Konstantius och
Konstantinus. Men da Julianus i dag intraedde under mitt tak, omfamnade
han mig med tarar i oegonen och sade, att han laengtat efter mig, ty
mitt namn hade genom Macillums murar traengt till hans oera. Han framtog
bok efter bok ur mitt bibliotek och upprepade med haenfoerelse deras
foerfattares namn. Jag foerstod honom icke i boerjan. Du vet, att
Eusebios understoedde kejsaren, naer denne utrotade sin slaekt, endast
skonande dessa barn, Gallus och Julianus. Men jag trodde, att
Eusebios' brottslighet var foer Julianus okaend. Sa var det icke. Det
erfor jag, naer Julianus fattade min hand och sade: "Jag hatar
kristianerna. Han, som undervisade mig i deras laera, ryker av min
faders blod. Jag kastar nu till dina foetter den mask, som dolt min
avsky foer honom och dem alla. Han ville intvinga min sjael i de
formler, som han och hans likar panoedga vaerlden. Nu aer jag fri.
Aedesios, jag kaenner dessa praester, som pa sina kyrkomoeten foereskriva
aen pa det ena, aen pa det andra saettet, vad kristianerna skola tro. Det
aer en graeslig samling av blodsmaen, raenksmidare, hycklare och
dumhuvuden. De soenderslita vaerlden och varandra i tvister om ord utan
mening, men det vari de alla oeverensstaemma aer det jag mest avskyr:
alla bannlysa de foernuftets frihet, alla laera de, att haerskarens makt
och folkets traeldom aero av Gud. Friheten aer foersvunnen ur
verkligheten, men dessa maenniskor foerneka henne aeven i tanken.
Aedesios, nu aer jag herre oever min tid. Jag aelskar mina faeders tro och
republikens aerofulla minnen. Vill du undervisa mig i Platons vishet
och i myternas mening? Vill du vara mig en fader, eftersom jag aer
fader- och moderloes?"--Sa talade Julianus. Han stannade intill
aftonen i mitt hus. Han aer en eldsjael, men hans eld brinner med jaemn
laga, som lovar varaktighet. Han aer en yngling, uppfylld av stora
krafter. Hans natur aer mild, aelskvaerd och glad, men av hans oede
blandad med fraemmande bestandsdelar. Kom till honom, Krysanteus, och
rena hans sjael fran hat och bitterhet! Laer honom gloemma vad han lidit,
men aelska med foerstand och hjaerta, vad han nu endast aelskar med
hjaertat! Jag passar icke foer honom. Jag kunde foerdaerva ett sa haerligt
verk, om jag fattade det med mina darrande haender. Min tunga aer kylig
och vanmaektig av alder. Men till honom maste man tala med en eldtunga.
Boer icke han, som aelskar sanningen, hoera henne i hennes segerkraft?
Boera icke dessa minnen,