odoedliga gudarnes haegn". Han har offentligt
avsagt sig kristendomen. Den saed, Krysanteus sadde, har skjutit upp i
dagen. Kriget star mellan den antika bildningen och kristendomen. Tva
tidsaldrar skola sammanstoeta med vapen i hand.
Och fragan, som Krysanteus vill foerelaegga oraklet, aer denna: Skall
Julianus eller Konstantius segra?
FEMTE KAPITLET.
Hermiones natt i templet.
En kulen dag foeljde pa den, som sett atenaren och hans dotter anlaenda
till Delfi. Himmelen var tung av moln. Mot kvaellen foell regn i strida
skurar, och fran Korintiska viken blaste en haeftig sunnan in i dalen,
som oeppen mot soeder fangade och i allt smalare svaengrum mellan sina
vaeggar inpressade vindstoetarne, tills ett lodraett fjaell staengde deras
vaeg och tvang dem till kamp mot sina patraengande efterfoeljare. Salunda
danad till tummelplats foer vindarne, aer den delfiska nejden ryktbar
foer de stormar, som icke saellan under hoest- och vintertiden rasa daer.
En sadan storm, foertaelja haevderna, tillintetgjorde en gang en svaerm av
galliska barbarer, som ditlockats av helgedomens vittberyktade
skatter.
Orakeltemplet vilade pa en fjaelltrappa, som skyddades av hoega klippor
mot sunnanvinden. Utanfoer stridens vaersta tummel hoerde man daer hans
vilda dan, naer vindarne brottades emellan de staengande bergen och
instormade i de tranga skrevor, som oeppnade dem en utflykt mellan
branterna.
Sadan var kvaellen, da Hermione, efter fullaendade reningsceremonier,
leddes av sin fader till Apollons tempel att daer tillbringa natten.
Hon var lagerkransad och iklaedd en pytisk praestinnas draekt.
Krysanteus kaende hennes hand darra i sin. Han stannade och sade:--
Lat oss atervaenda!
Han lyssnade till vindens toner och upprepade:--Lat oss atervaenda!
Hermione sag upp mot templets, av kvaellens moerker omlaegrade kolonnad,
varoever de jagande molnens jaetteskuggor skymtade. Hon tvekade. Men da
Krysanteus lade sin arm kring hennes liv och gjorde en roerelse foer att
vaenda om till Herakleons bostad, reste sig den andaktsfulla kaensla,
som dagens botoevningar och boener laemnat i hennes barm, och segrade, i
foerening med tanken pa deras aerende, oever en aennu icke fullrustad
raedsla. Hon svarade:
- Den gudamakt vi nalkas aer ljusets, som aelskar maenniskorna. Och du,
min fader, vakar ju i natt, taenker pa mig och kommer vid foersta
morgongryningen att haemta mig? Nej, ma det ske vad vi beslutit! Naer
jag oevervunnit
|