floeda med ny ymnighet,
och han kaempade, utan att troettna, en jaettekamp mot natur, maenniskor
och tidsfoerhallanden foer att aterskaenka de nakna bergen deras prydnad
och deras elaendiga bebyggare vaelmaga. Striden hade nu fortgatt i tjugu
ar och Krysanteus aennu icke slappats, uppmuntrad, i staellet foer
nedslagen, av den jaemfoerelsevis obetydliga framgangen av sina
anstraengningar. Lantegendomarne omkring Aten hade under stadens
sjaelvstaendiga och lysande tid varit mycket dyra; nu lago de till stor
del oede. Krysanteus koepte sadana oedeliggande faelt, insatte sina
frigivna slavar till foerpaktare och hade den glaedjen att se skoerdar
vaja, daer foerr knappt fanns farbete. Men denna glaedje var i det
naermaste hans enda jordraenta, ty prokonsuln Annaeus Domitius kaende
visserligen a ena sidan den sanningen, att "daer ingenting aer att taga,
daer har kejsaren foerlorat sin raett", men drog a andra sidan haerav den
foeljdriktiga slutsats, att daer nagonting aer att taga, daer har kejsaren
icke foerlorat sin raett. Den praktiska tillaempning han gav haerat var
lika foeljdriktig som slutsatsen sjaelv och ledde i en cirkel tillbaka
till premissen: den foerstnaemnda sanningen. Endast den personliga
avgiften--"naesskatten"--steg under kejsar Konstantius' tid till 26
guldstycken. Vad skulle da Krysanteus goera? Han fann sig i sin lott
och troestade sig med, att den magra, stenbundna nejden kring Aten aennu
bar skoerdar, medan i det haerliga Kampanien 400,000 tunnland--en
attondedel av landskapet!--lago oede till foeljd av de kejserliga
aembetsmaennens utpressningar. Men Krysanteus' sloeseri hade icke
inskraenkt sig till olivplanteringen och jordbruket. Varhelst han pa
torg och gator fann en atenare, som skylde sitt fullblod under en
trasig mantel, anhoell han denne dagdrivare med fragan: vad nyttigt kan
du goera? Nu fanns i Aten en hel maengd trashankar, vilkas aedla stolthet
sarades av denna fraga, fast hon var given i vaenligaste avsikt, och
naer de pa langt hall sago Krysanteus, smoego de, hellre aen att moeta
honom, in i en portik, en samtalssal, en barberarstuga; men manga voro
aeven de, vilka ett uppriktigt svar pa hans fraga hade skaenkt vaelstand.
Krysanteus gav inga allmosor, utan at alderstigna och orkesloesa
--kristianerna tadlade den rike mannen foer denna hjaertloeshet--men han
aegde en beundransvaerd foermaga att upptaecka, vartill maenniskor dugde,
och anvaenda dem pa deras raetta plats. Kanske var det ena