ofilosofisk. De naturlagar (sa aer min tanke), vilka rada i
maenniskovaerlden, aero skuggor av andevaerldens och finna i dem sin
motsvarighet. Den lag, som bjuder, att maenniskan skall foedas, aldras
och doe, aer en skugga av den lag, som de olympiske voro underkastade.
De hava, dock i hoegre mening aen de maensklige, blivit foedda--det
saeger sjaelva myten--de hava aldrats, och de aero doeda. Den store Pan
aer doed, Apollon aer doed, de vaesen, som vara faeder dyrkade, aero doeda.
Haepna ej, Krysanteus, oever mina ord! De innehalla intet haediskt. Dessa
vaesen, goda och dyrkansvaerda, som uppfyllde vaerlden med skoenhet och
glaedje, som aelskade de dygdige, vaernade samhaellena och straffade
brottslingar, voro doedliga som maenniskan, deras skyddsling, och
odoedliga som hon. O, lag jag ej redan som yngling framfoer min Apollons
bild och skadade hela timmar i hans anlete, haenfoerd av hans lugna,
oevermaenskliga skoenhet! Och likvael stroemmade mina tarar, ty ju laengre
jag betraktade honom, dess mer smaeltande genomskimrades hans skoenhet
av ett vemod, olympiskt och oevermaenskligt som hon, och jag undrade, om
konstnaern medvetet hade inlagt detta drag i sitt verk, eller om det
noedvaendigt, utan konstnaerens uppsat, atfoeljer den hoegsta, i former
framstaellbara skoenhet.

[2] Tacitus.
[3] Plutarkos.

Jag vet nu det dragets betydelse: det var medvetandet av doedligheten.
De olympiske voro ett slaekte hoegre aen vart: vara faeder kallade dem
gudar, I filosofer kallen dem med ett riktigare namn makter eller
demoner. Som maenniskans foersta uppfostran styrdes av dem, sa var deras
egen uppfostran och fortsatta uppgift att ordna vart slaekte i
samhaellen, laera dem det raetta och vaecka dem foer det skoena. Fran denna
verksamhet aero de bortkallade; de finnas ej mer foer oss, ty de hava
atervaent i det skoete, som foedde dem: i mangfaldens enhet, alltets
kaella, det varandes medelpunkt: den ende, sanne Guden. Bannlyst vare
den tanke, att de gudar, i vilkas knaen vara fromma faeder nedlade sina
boener, som de akallade i sin bedroevelse och lovsjoengo i sin lycka,
voro tomma foster av deras foerestaellningar! Men att de voro doedliga,
daerom fanns redan i den gra forntiden en aning, varat Hesiodos gav
sinnlig form i denna utsaga av en najad:

Nio slaekten av kraftige maen mangpratande krakan
ser foerblomma; men tre ganger fler snabbfotade hjorten.
Tre hjortaldrar aer korpens liv; korpaldrarne nio
levas av Fe