dessa yttre
makter aero behaeftade med ofullkomlighet, hemfallna under subjektets
dom och aemne foer dess omgestaltningsfoermaga. Den
hellenisk-vaesterlaendska vaerldsaskadningen aer saledes utvecklingens.
Fran det minnesvaerda 1789, da hellenismen framtraedde oeppet pa arenan,
foeres kampen a oemse sidor fullt medvetet om avsikterna och malet.
Reaktionen vill lyckliggoera maenniskoslaektet genom att aterfoera det
till en omyndig barndom. Hellenismen vill goera slaektet myndigt, emedan
detta aer dess bestaemmelse, och han ser dess sanna lycka i intet annat
aen uppfyllandet av denna bestaemmelse. Vi leva, andas och hava var
varelse i striden mellan dessa motsatta riktningar.

Det arbete, jag tillaegnat dig, min vaen H., aer en aterblick pa en tid,
som i manga haenseenden var lik var egen--som hon, framstaellande en
tragisk kamp mellan tvenne vaerldsaskadningar, vilka vi igenkaenna
desamma som nutidens, om aen till vapendraekt och loesen dem olika.

Jag foerestaellde mig, att en aterblick pa antikens undergang och
kyrkans foersta stora triumf skulle kunna varda laerorik i en tid, da
striden mellan de stora partierna aer icke minst livlig pa det kyrkliga
omradet.

De tecken, som daer foer vara blickar uppenbara sig, aero i sanning
foertjaenta av all uppmaerksamhet. A ena sidan den subjektiva riktningen,
vilken aer densamma som den hellenisk-vaesterlaendska, foereteende sig i
kampen mot auktoritet och samvetstvang; i ett straevande till ren
andlighet, vilket avskyr formelvaesendet som en avgudatjaenst; i ett
bemoedande att foerverkliga i levernet det religioesa idealet.

A andra sidan ett foertvivlat foersoek att med foertvivlade medel raedda,
betrygga och staerka kyrkans myndighet. Man slar den otrogna vaerlden i
ansiktet med en ny dogm om Jungfru Marias obeflaeckade avlelse, man
upphoejer till rang av evangelium en uppenbarelsebok, som haerflutit ur
en nunnas genom onaturlig ensamhet orenade fantasi. Man talar i de
protestantiska landen med oekad tonvikt om "den rena laeran", om en
"stark bekaennelse", man vill skapa ett heligt praesterskap, ett
medlareaembete mellan Gud och maenniskan, och man foersoeker med
hokus-pokus att uppfriska tron pa djaevulen.

Alla nya ideer foedas med smaerta till vaerlden, och det vore lika oraett
att foerebra ideen detta, som att foerebra barnet de plagor det kostat
sin moder. Man ma saledes icke foerdoema kyrkan, om man far se, att hon
ofta segrat genom avskyvaerda medel, att hon vaerm