sina
praester, nickade och hoejde korset, som han bar i handen, till tecken
att han oenskade tala med prokonsuln. En annan vink till klerkerna
befallde dessa draga sig tillbaka. Prokonsuln ilade med spaenstiga steg
och de baegge roekelsebraennarne i fjaeten att moeta prelaten pa halva
vaegen.

Petros, den homoiusianske biskopen, var aennu i sina kraftigaste ar, en
bredskuldrad, mager och muskuloes man med hoegburet huvud, som i varje
drag bar viljestyrka praeglad. Stridshaesten hade baettre aen mulan
anstatt en sadan gestalt. Petros' panna var lag och rak, blicken skarp
och letande, oegonbrynen langa och starkt vaelvda, naesan kroekt och vael
danad, munnen stor, men skoent bildad.

Vilken motsats mellan denne man, ur folkets laegsta klass uppstigen
till sin vaerdighet, och den patriciske Annaeus Domitius! Prokonsuln
oever Akaja syntes liten och loejlig, daer han i sin praliga statsdraekt,
med kal hjaessa, pussig hy, dubbelhaka, istermage och kvinnligt fylliga
vador stod framfoer Petros, biskop av Aten. Men foerhallandet jaemnades,
naer man iakttog romarens lugna vaerldsmannahallning, hans spelande
sjaelvmedvetna blick, det fina leendet pa hans laeppar.

- Lysande och aedle herre, sade Petros i en ton, vars oeverlaegsenhet
motvaegde ordalagens oedmjukhet, far jag den aeran att i morgon se dig
under mitt tak, eller tillater du din ringe tjaenare att vid samma tid
besoeka dig? Tiderna aero onda. Julianus' ursinniga foeretag har till
fruktansvaerd hoejd stegrat modet hos kaettarne likasom hos hedningarne.
Haer finnes mycket, som uppmanar oss till gemensamma oeverlaeggningar.

Prokonsuln medgav detta under en betaenklig skakning pa huvudet och
skyndade foersaekra, att han skulle infinna sig varthelst biskopens
gunst och hans egen plikt kallade honom. Efter utbytta haelsningar
satte Petros ater sin mula i gang, foeljd av klerkerna. Prokonsuln
vandrade i motsatt riktning oever torget.

Epikureerna, som vi nyss laemnat, haelsades pa sin faerd genom den langa
gatan Kerameikos med bifallsrop av bekanta och obekanta bland de
skaror, som vimlade i samtalssalarne och portikerna. Men manga voro
aeven de, som korsade sig och valde en annan gata, naer de varseblevo
det laettfaerdiga taget.

- Idel aekta atenare! Det goer mitt hjaerta gott att se dem, sade en
gammal utsvulten atlet.

- Jag kaenner dem! Hellener av gamla stammen, som aelska konsten och
faedernas tro! ropade en bildhuggare i luggsliten mantel och klappade
haender