ater nedbesvaerja
sig foer att yppa vad han laeser genom dina oegon. Tala icke, hoppas
icke, taenk icke, sa framt du aennu aelskar det rosiga ljuset!

TREDJE KAPITLET.

Delfi. Orakelspoerjarne.

Apollons ryktbara orakeltempel var belaeget i en dal, pa tre sidor
omsluten av berget Parnassos. Nejden aer vild och skraeckinjagande
--och maste varit det aen mer foer en pilgrim, som betraedde henne foersta
gangen, baevande i kaenslan av att nalkas en hemlighetsfull, gudomlig
eller demonisk makt och oviss, hur angan ur den pytiska halan skulle
gestalta hans framtid. Till en sadan fraemling var sjaelva naturen ett
varnande rop att icke laettsinnigt soeka utleta de oeden, som bidade
naermare hans grav. Oeppen mot soeder smalnar dalen, varda klipporna
hoegre och brantare, deras former mer vidunderliga, ju mer man naermar
sig den punkt, daer dalvaeggarna i spetsig vinkel sammanstoeta. Haer, i
skuggan av cypresser, springer Kastalia i tre kaelladror ur klippan.

Denna mangbesjungna kaella fostrar en baeck, som efter enslig vandring
genom dalen foerenar sitt oede med an Pleistos och samfaellt med henne
finner sin grav i Korintiska viken. Laengs denna baeck gick vaegen till
orakeltemplet.

En hoestafton, aret 361 efter var tidraekning, vandrade pa tempelvaegen
en aeldre man och en ung flicka, som vid sidan av varandra styrde kosan
inat dalen. Bada voro vitklaedda, och man kunde ansett dem foer
pilgrimer, om ej oraklet mer aen trettio ar foerut hade tystnat vid ett
maktsprak av den foerste kristne kejsaren och vallfaerderna till Delfi
sedan dess upphoert. Fraemlingar voro de aenda i denna nejd, att doema av
blickar och atboerder, som roejde, att foeremalen de haer moette voro foer
dem nya eller atminstone icke alldagliga. Flickan betraktade med
haepnad de moerka klipporna, som a oemse sidor upptornade sig emot
himmelen, och ryste mahaenda foer den djupa tystnaden, som snarare
hoejdes aen stoerdes av baeckens sorl och cikadans klagande sang. De
oevriga sinnena voro doemda till vila, medan oegat maettade sjaelen med
bilder av en skraeckfull natur.

Vaegen, som fordom vimlat av saendebud fran staeder och konungar, av
offertag och pilgrimer, huru oedslig nu! Graes och mossa taeckte honom;
myrten spirade i raemnor emellan hans stenar. Han skyddes aeven av
dalens invanare; de valde hellre en annan, naermare staden Delfi,
emedan nejden vid denna tid oroades av roevare, som hade tillhall i
Parnassens otillgaengliga klyftor. Det