na.

- Den daer pa gra skymmeln, han, som skrattar sa gott och skaemtar med
hetaeren, gissa vem han aer! sade en bokhandlare, i det han vaende sig
till en romersk yngling, som tillfaelligtvis var hans granne. Jo, ingen
mindre aen Olympiodoros, den odoedlige skalden. Det var jag, som foerlade
hans foersta epigram. De hade dalig avsaettning, ty vaerlden aer i sin
nedgang och litteraturen foeraktas. Men jag beklagar mig ej, nej visst
icke. Aennu finna muserna hoega gynnare ... Och som jag tillfaelligtvis
har med mig ett alldeles nytt exemplar av de beundrade epigrammen
(bokhandlaren drog fram en liten rulle under sin mantel), sa avstar
jag det med noeje at en aedel fraemling ...

Romaren sade intet, men vinkade at en slav, som mottog och betalte
rullen, varefter han avlaegsnade sig ur den naergangne pratmakarens
grannskap.

- De praektiga gossarna! utbrast en blomsterflicka till en annan, i
det hon lyfte pa sloejan och blickade efter ryttarne, sag du Karmides,
min vaen? Sag du honom?

- Demofilos, sade en borgare till en annan, ser du molnet oever
Teseustemplet?

- Jag ser intet moln, min vaen. Himmelen aer ju alldeles klar.

- Sa hoer da!

Med en boejning av huvudet faeste borgaren sin vaens uppmaerksamhet pa tva
personer i deras naerhet. Den ene var en gubbe, som med en korg pa ena
armen hade satt sig att vila pa trappan till portiken, den andre en
kristiansk presbyter. Den senare tilltalade den foerre med foeljande
ord:

- Du aer Batyllos, olivhandlaren?

- Ja.

- Du gaeller foer en from man, men i kyrkan sag jag dig likvael aldrig.
Varav kommer detta?

- Jag aer en raettrogen. Guds hus vanhelgas sedan laenge av dem, som
halta mellan ordets sanning och Arios' loegn.

- Du aer da en av dem, som splittra den enda kyrkan och soenderdela
Herrans lemmar. Foerutsen I icke vedergaellningens dag?

- Martyrernas dag, segerns dag! svarade gubben sa hoegljutt, att han
adrog sig alla omkringstaendes uppmaerksamhet. Homoiusianen avlaegsnade
sig.

- Demofilos, ser du molnet nu?

- Ja. Det aer kvalmigt i luften. Det liknar sig till aska.

- O, hon aer vaelkommen, om hon blott rensar luften.

- Min Klinias, viskade Demofilos, ryktet gar, att Julianus....

- Tyst, maenniska! avbroet honom Klinias i samma ton och sag sig
omkring med en aengslig blick. Naemn ej hans namn, om huvudet aer dig
kaert. Kejsaren underhaller hundra tusen spejare. Murarna hava oeron,
vassen skvallra, likasom pa Midas' tid, sjaelva manen l