ava
kommit foer att radfraga oraklet.

Den gamle praestens ansikte uttryckte foervaning.--Vet du icke, sade
han, att pytians roest aer foerstummad och de profetiska angornas kaella
sinad? Den sista praestinnan aer laengesedan doed.

- Tyvaerr, jag vet det alltfoer vael, svarade Krysanteus. Men fast
pytian aer doed, lever den siande guden evigt.

- Apollon aer doed! genmaelde Herakleon och faeste pa Krysanteus en
blick, vars mystiska uttryck hoejde det ovaentade och besynnerliga i
dessa med oevertygelsens fulla ton uttalade ord. Gubbens oegon
uppenbarade en sjael, som helst dvaeljes i sig sjaelv, men naer hon fran
sjaelvbetraktelsen drages till de yttre tingen, snarare fattar dem i en
enda bild aen faester sig vid de saerskilda foereteelserna. En sadan blick
aer egen foer teosofer och mystici; han har nagot hemskt och andligt foer
vaerldens barn: han siar om doeden och noedgar till tro pa
ofoergaengligheten. Han uppenbarar tillika ett nagot, som ligger utanfoer
foerstandets krets, pa graensen till vanvettet. Mahaenda var det just
detta, som Krysanteus fann i gubbens oegon--varur han foerklarade det
svar, som denne givit. Arkonten av Aten kaende en rysning genomila sig.
Han teg ett oegonblick och sade daerefter i en mild, av medlidande
genomtraengd ton:

- Jag laemnar din tro pa sina grunder. Men manne ej vi alla, som
Sokrates, baera ett orakel i var egen barm?

- Om sa aer, vi kom du hit att radfraga det foerstummade?

- Den som vill droemma soeker ju tystnaden, ensamheten och moerkret,
icke bullret, maenniskovimlet och dagsljuset. Sa aeven den, som vill
tala med Gud i boenen och foernimma hans svar i ingivelsen. Honom aer
icke tystnaden foer det yttre oerat nog, icke moerkret foer det yttre
oegat. Varje jordiskt ljud maste hava foertonat i kaenslan, och varje
jordisk bild utplanats i fantasien, ty kaenslan aer ju sasom sjaelens
oera, och fantasien som hennes oega, varmed hon foernimmer det gudomliga.
Men var finner jag en ort, vilken som denna fattar kaenslan med
majestaetet av tusenarig helgd och griper fantasien med sin enslighet
och den hoega symboliken i sin natur? Se daerfoer, Herakleon, kommo vi
hit, jag och min dotter.

- Navael, vari kan jag nu ga din oenskan till moetes?

- Min dotter aer en from ungmoe. Lat henne underga reningar, som
kroppsligt stoedja sjaelens anstraengning att frigoera sig fran jordiska
tankar och varda emottaglig foer himmelska! Och sedan detta skett, led
Hermione till den heliga