e nagonting mer, som kunde tillfredsstaella
rovgirigheten. Kejsar Konstantinus hade i detta fall laengesedan
foerekommit dem, i det han latit bortfoera de sista dyrbarheter den
fordom omaetligt rika helgedomen aegde. Gubben vidroerde denna sista
omstaendighet i en ton, som ej foerradde nagon bitterhet. Alderdomen
hade kanske iskylt hans hjaerta. Men den atenske mannens ansikte
moerknade, och han lyssnade knappt till den gamla tjaenarinnan, som nu
tog till ordet och foertalde, att roevarbandet hade flera ganger gjort
nattliga infall i den naerlaegna staden Delfi, plundrat mycket och
ihjaelslagit manga maenniskor. Men nu hade fran Korintos anlaent en trupp
soldater till Delfis haegn. Detta visste tjaenarinnan att beraetta, ty
hon plaegade besoeka staden i hushallsaerenden, men hennes herre gjorde
det aldrig.

Sedan maltiden var intagen, laemnade man kammaren, foer att i det fria
njuta kvaellens bleknande skoenhet. Herakleon foerde sina gaester till en
grotta, som fanns ett stycke fran templet. Baecken sorlade i hennes
grannskap. Hon var oeppen mot vaester, och aftonsolen, som lyste genom
ett trangt pass daer mitt emot, goet sitt rosenskimmer i hennes
skymning. Cypresser, myrten och rosenhaeckar vaexte runt omkring,
murgroen och kaprifolium slingrade sig kring hennes vaeggar. Haer pa en
mossbaenk vid grottans ingang satte sig Apollonpraesten, arkonten av
Aten och hans dotter.

Hermione sade:--Minns du, Herakleon, om oraklet, naer det aennu
talade, nagonsin yttrade sig om honom, av vilken kristianerna tagit
sitt namn?

Den gamles ansikte ljusnade, liksom om denna fraga varit honom kaer att
besvara. Han genmaelde:--Hoeren foeljande orakelsprak, givna en man,
som foer mer aen hundra ar sedan anlaende hit och fragade oraklet just om
Jesus:

Kaent av de vise aer, att ur kroppens foergaengliga boja
svingar sig ofoergaenglig den maensklige anden, men ingens
sjael i olympisk flykt sig lyft pa vitare vingar.

Da spoerjaren undrade, att en sa aedel man maste lida missdadarens doed,
svarades genom pytian:

Icke av kroppsligt ve beflaeckas odoedlige anden:
lida aer allas del, att himmelen vinna den frommes.

- Jag kaenner dessa orakelsprak, sade Krysanteus, Porfyrios anfoer dem
i sin bok emot kristianerna.

- Aer detta allt vad oraklet yttrat om den galileiske vishetslaeraren?
fragade Hermione.

- Nej, vi hava aeven en utsaga fran en mycket senare tid:

Stunget av mask, av sol foertorkat eller i frostnatt