t sina blodbestaenkta
haender vid kaettarebal, och att hennes malsmaen ofta varit samvetsloesa,
vederstyggliga personligheter. Men man ma ej heller foerebra de ideer,
som genom franska revolutionen blivit vaerldsmakter, vad atskilliga
revolutionens heroer brutit. Sjaelve Marat aer dock en plastisk gestalt,
en pa den besegrade Pyton hanfullt trampande Apollon, naer man jaemfoer
honom med atskilliga av kyrkans helgon. Om nagon av mina laesare tror,
att jag efterfoeljande arbete skildrat kyrkan och hennes representanter
i nog moerk faergton, sa vet du, att jag tryggt kan haenvisa honom till
den opartiska vaerldshistorien, som i fraga om dessa aemnen begagnat ett
lika svart tusch som jag.

Goeteborg den 8 september 1859.

Din tillgivne vaen

Viktor Rydberg.

[1] Detta foeretal, som jag skrivit calidus juventa, men vars
grundstaemning aldrig foersvunnit inom mig, har varit uteslutet ur
foeljande upplagor, men meddelas med nagra fa ovaesentliga aendringar haer
pa nytt, om ej foer annat aendamal, sa som bidrag till en sjaels inre
historia.--Foerf:s not till femte upplagan.

FOeRSTA KAPITLET.

I Aten, en morgon foer ett tusen fem hundra ar sedan.

- Hur aer det, Karmides: har druvans gud nagon son?

- I sanning, Olympiodoros, det aer laettare att utreda de atenska
hundarnes aettartavlor aen de olympiska gudarnes. Varfoer da denna fraga?
Aemnar du sysselsaetta dig med mytologien?

- Nej, vid Zeus, det har aldrig varit min tanke. Det oeverlaemnar jag
at Krysanteus och hans skoena dotter. Jag menar blott, att om en sadan
son gives, skall jag aennu i dag dikta en sang. till hans aera. Hans
binamn har jag redan faerdiga: morgonkvalutdelaren, olust- och angerguden,
den olympiske tinningsmeden. O, min Karmides, aer han aennu icke foedd,
denne bedroevlige gud, sa torde han snart skada dagsljuset, eller behagar
det honom att, i likhet med sin fader, lata sig foeda pa nytt; ty mitt
huvud, jag kaenner det, aer havande med honom.

- Vael moejligt. Zeus foedde ju vishetsgudinnan ur sitt huvud; varfoer
skulle da icke Olympiodoros....

- Alldeles. Och jag undrar icke, om tinningsmeden, likasom hon,
traeder fullrustad ut och oeverraskar vaerlden med staedet under armen och
hammaren i handen.

- Troesta dig, min vaen! Morgonluften skall foerjaga dessa mytologiska
fantasier. Hur frisk vinden blaser fran havet! Det aer ljuvligt att
inandas honom.

- Ah!... Du har raett. Morgonstunden aer haerlig--en naturhistorisk
upptae