ckt, som jag skall meddela mina vaenner. Huru lang aer skuggan?

- Det lider mot torghandelns slut, svarade Karmides, i det han med
vant oega maette solens hoejd oever det avlaegsna, stelt uppstigande
Lykabettos. Begiva vi oss till torget? Vi kunna under vaegen ga in till
Lysis och toemma en baegare lesbiskt med is.

- Ett gott infall. Det skall lindra mina foedslovandor. Halla,
Karmides! Stroe da ditt guld i nagon Danaes skoete hellre aen pa gatan!
Daer tappade du en ring. Han ligger vid dina foetter.

- Ah! Rakels ring! Underpanten pa min lilla judinnas flamma! sade
Karmides till sig sjaelv, i det han fran gatan upptog ringen och faeste
honom vid sin guldhalskedja. Prisade vare dina skarpa sinnen,
Olympiodoros! Jag ville icke foerlorat denna klenod foer min
kappadokiske Akilleus.

- Jag foerstar dig, du nye Alkibiades. Ack, trefalt lycklige vaen! Du
drack i natt som Milon krotoniaten, men vinet aer foer dig vad
daggdroppen aer foer rosen: du haelsar din morgon dess mera frisk och
stralande. Hur var det? Foell icke var gode vaerd, prokonsuln,
falernsaecken, slutligen under bordet? Mina minnen fran i natt aero som
skuggor, vankande vid Letes strand.

- Du minnes raett vael. Men smaeda icke var Annaeus Domitius! Han aer en
maerkvaerdig man....

- Ja, han har en maerkvaerdig lycka med taerningen.

- Jag menar nu icke den egenskapen....

- Vann han aeven i natt?

- En obetydlighet. Min speljakt stroek segel foer nagra caniculae[1]
sasom han kallar dem.

[1] Laegsta taerningkastet kallades sa av romerska rafflare.

- En obetydlighet? Din lysande speljakt? Ah, din sjaelsstyrka aer
beundransvaerd, min Karmides; men sa har du ocksa en guldfoerande
Paktolos att oesa ur. (Olympiodoros tillade foer sig: Guldfloden maste
snart vara utvaskad. Ve mig! Var skall jag naesta ar finna en annan
Karmides?)

- Vad jag hos var prokonsul beundrar, fortfor Karmides, aer hans
foermaga av sjaelvbehaerskning. De bojor, som vinguden palaegger en sadan
man, aero blomsterkedjor, dem han sliter, naer han vill. Han lag i natt
pa sin soffa, baegaren hade fallit ur hans hand och kransen glidit ned
emot hans naesa, hans oegon voro halvslutna och hans tunga lallade
slappt efter tonerna av den lydiska floejten under de mest loejliga
foersoek att foelja dess loepningar, da doerrvaktaren laet anmaela, att en
kejserlig brevbaerare vaentade honom. Var Annaeus Domitius sprang upp som
en fjaeder, lade bort kransen, ordnade manteln och skred med