star av en trad mer aen den svarta klaedningen,
som ogoerdlad och fotsid faller sa mjukt om de yppiga formerna! Icke
ens en linnetunik under denna klaedning! Dess faerg brytes, som
bartaeckets pa en nyfallen driva, mot den junoniska halsens och de lika
junoniska armarnes alabaster, foer att nu icke tala om en sadan liten
foertjusande obetydlighet som den nakna foten, vilken sticker fram, da
hon vaender sig pa baerstolens kuddar. Diademet, oeronhaengena,
halskedjan, armbandet, ringarne, alla dessa fafaengliga grannlater,
aenda till den juvelprydda solfjaedern, aero laemnade hemma pa
nattduksbordet. Eusebias moerka lockar svalla, utan att haemmas av en
enda harnal, i fria vagor kring axlarne, och hennes fingrar, beroevade
sina diamanter, hava ingen annan prydnad aen sin naturliga skoenhet och
den laetta rosenfaerg toalettpenseln givit deras naglar. Eusebias kind,
annars livligt faergad av haelsa och ungdom, aer i dag nagot blek, ty
blekhet klaeder botgoererskan. Konsten har haer, med nagra laetta drag av
en pensel, doppad i vitt smink, uppfyllt en oenskan, som naturen,
laemnad at sig sjaelv, foer oegonblicket icke kunde tillfredsstaella.

[2] Kristna kyrkan aer vid tidpunkten foer denna beraettelse delad i
tvenne huvudsakliga partier, som bekaempa varandra: homousianernas
och homoiusianernas. Det aer icke romanfoerfattarens skuld, att dessa
flockar foer oegat endast skiljas genom ett litet i, men det aer under
sadana foerhallanden en ursaektlig pedantism, om han ber laesaren laegga
vikt pa denna annars laett foerbigangna skiljaktighet, sa att de icke,
till harm foer dem baegge, foerblandas med varandra. Jag kunde
visserligen kallat de foerre de raettrogne, ett namn, varpa de ha
segrarens ansprak, och da naemnt de senare halv-arianer. Men segerns
altare aer till all lycka nedbrutet, och det aer ingens skyldighet att
offra pa dess spillror.

- Annaeus, saeger Eusebia i milt foerebraende ton, och hennes blick
svaevar mellan baerstolens gardiner haen mot gruppen vid marmortrappan
(som da aennu vaentade pa Myro), du var saledes aeven denna natt upptagen
av viktiga sysselsaettningar. Var det med statssaker eller med
teologien?

- Med teologien? Nej, min Eusebia! Med statssaker? Ja, vid Herakles,
bedyrade prokonsuln, och han tillade i halvt foertvivlad ton:--Dessa
statssaker jaekta mig till doeds.

Prokonsuln uppdrog ur goerdeln en purpurkantad duk och torkade sin
hjaessa, liksom om blotta tanken pa des