sa anstraengningar kom honom att
svettas. Under tiden skickade han ett foerstulet oegonkast till sina
hedniska vaenner, epikureerna, daer saerskilt de bada baerstolarne adrogo
sig hans uppmaerksamhet.

- Annaeus, sade Eusebia och hotade med fingret, du har aennu det
rysliga oskicket att svaera vid de hedniska gudarne, och likvael aer du
katekumen.

- O, foerlat mig, Eusebia! Jag skall, vid martyrernas benrangel, vid
helgonens relikskrin, haedanefter vakta min tunga foer denna synd. Ack,
naer fa vi atervaenda till vart Korintos, goda Eusebia? Detta Aten, i
vilket kejsarens vilja kvarhaller mig, denna stad, som skenbart aer sa
lugn, sa stilla, sa avlaegsen fran haendelserna,--ah, du anar icke vad
som jaeser i hans barm. Min sjael aer i oupphoerlig spaenning.

- Stackars Annaeus! ... Han aer dock aennu vacker, den arme i moerkret
vandrande ynglingen.

Dessa sista ord, som Eusebia endast taenkte, icke uttalade, gaellde icke
prokonsuln, utan Karmides, som just nu steg till haest.

- Jag vet, fortfor hon, vad du menar. Vi veta det alla raettrogna, och
Petros tvekar ej att uttala det pa predikstolen. Det aer Krysanteus,
den hedniske arkonten, som aer den ena roten till det onda. Att du icke
faengslar Krysanteus, som dock aer den rebelliske Julianus' foerklarade
anhaengare. Vi alla i foersamlingen undra daeroever.

- Ah, min vackra maka, infoell Annaeus Domitius leende och hotade i sin
ordning med fingret. Nu bryter du var oeverenskommelse. Inga statssaker
oss emellan! Du minnes det?

- Den andra roten till det onda, fortfor Eusebia med harm, aero
homousianerna, dessa foerskraeckliga kaettare, som pasta, att Sonen aer av
samma eviga gudomsvaesende med Fadern. Aer det icke en blindhet utan
like?

- Ah, en obegriplig blindhet ... och ett laettsinne sedan! instaemde
prokonsuln. O, Eusebia, vad du i dag aer foertjusande!

Prokonsuln fattade och kysste hennes hand.

- Annaeus, fortfor Eusebia, aer det sant, att kaetteriets huvud,
Atanasios, varit sedd i dessa nejder?

- Vad vet jag mer aen ryktet? Vad kan jag goera mer aen skicka
befallning till alla aembetsmaen i Akaja att efterspana och gripa honom?
O, dessa statssaker, de utmaergla mig ... smaningom.

- Arme, arme Annaeus! ... Men saeg dock, viskade Eusebia och lutade
sitt huvud naermare hans, har du i natt emottagit nagot budskap fran
Konstantinopel?

- Eusebia, ja! svarade prokonsuln i samma ton och lade pekfingret pa
sin mun.

Eusebia visste det foerut, ty b