laegga dammet, ett fint duggregn, som hastigt
uppsoegs av de friska flaektarna fran havet. Torget, nyss i deshabille
--och idenna draekt sa gott som okaent och oigenkaennligt foer de manga
atenare, som aelskade morgondroemmar--atervann sasom genom ett
trollslag sitt vanliga utseende, som baettre oeverensstaemde med dess
minnen och vaerdighet av hjaerta i vishetsgudinnans stad.

En askadare, som valt sin standpunkt framfoer Zeus Eleuterios' tempel
eller den kungliga pelarhallen, vilka at soeder begraensade torget,
skulle da till hoeger sett radhuset, Raettvisans tempel, Metroon och
Apollons tempel--en linje av kolonnader i de olika marmorarternas
matta skimmer, alla vilande i skuggan av Akropolis, medan till vaenster
solen lyste pa malningsgalleriets blavita pelare och i tavlans
bakgrund goet sin stralflod oever Areopagens kulle och det vid hans fot
belaegna krigsgudens tempel. Omgivet av dessa byggnadskonstens aedla
skapelser, pelarrad vid pelarrad, i vilka den korintiskas prakt vek
foer den doriskas majestaet och detta foer den joniskas luftiga behag,
ingav det vidstraeckta, nu naestan tomma, av en djupbla, vid synranden
groenskimrande himmel oevervaelvda torget en obeskrivlig kaensla av
vemodsfull storhet, maektigt stegrad genom de brons- och marmorbilder,
som efter maenniskomassans foersvinnande ensamma befolkade och i tysta
hoegtidliga linjer, fotstaell vid fotstaell, omgavo det. Daer de nu stodo,
med anletsdragen staemplade av olympiskt lugn, genomandat (sasom alltid
hos antikerna) av en vemodsflaekt, syntes dessa valnader av forntidens
vaeldiga andar, hoejda oever tidens vaexlingar och saliga i sig sjaelva,
droemmande ase solstralarnes lek och skuggans sparloesa skridande pa den
minnesrika platsen.

Smaningom livades denna tavla. Fran den statliga gatan Kerameikos
nedstego grupper av medborgare, som vid denna tid plaegade samlas a
torget foer att tala om dagens nyheter och stadens aerenden; och hos
dessa atenare kunde fraemlingen, om han hade oega foer sadant, aennu
beundra den attiska finhet i skick och tal, vars like aldrig funnits
utanfoer Atens murar, den smakfulla och flaerdloesa enkelhet i draekt, som
aeven hade funnits annorstaedes, men nu var uttraengd fran den oevriga
vaerlden av despotismens dotter: barbarisk yppighet. Ett offertag skred
tyst och obemaerkt, sa obemaerkt, att det kunde ingiva medlidande,
mellan dessa grupper haen emot marmortrapporna, som foerde upp till
Propyleerna. I malningsgalleriet