vrigt vanliga
artighet haer oeverensstaemmande med verkliga foerhallandet. Hans gestalt,
som aegde den grekiska typens naturliga aedelhet, var genom gymniska
oevningar utbildad till en formfullaendning, vaerdig att mejslas i
marmor, och hans anletsdrag voro regelbundna, utan att regeln haemmade
sjaelslivets fria lek; men i dessa drag spelade tillika en besynnerlig
blandning av laettsinne med beslutsamhet, hardhet och hoegmod, och hela
hans varelse, fran oegats blick till muskelspelet i hans lemmar, bar
vittne om den tragiska strid, i vilken naturen, langsamt troettnande,
men aennu segerrik, bekaempar verkningarna av ihaerdiga utsvaevningar.

- Vid Dionysos! utbrast Olympiodoros, i det han ordnade sin gangares
betseltyg och kastade en blick oever torget, daer ha vi ju prokonsuln.

- Var?

- Vid Torg-Hermes bild. Han star bredvid en baerstol och samtalar med
damen i densamma.

- Riktigt. Jag ser honom.

- Det aer Eusebias baerstol, sade Karmides. Jag igenkaenner den.

- Aha!... Men se pa var Annaeus Domitius! Jag tror, vid Here, att han
pa oeppet torg emottager en sparlakanslaexa av sin skoena hustru, infoell
en av ynglingarne.

- Det vore icke underligt, anmaerkte en annan.

- Jag inbillar mig likvael, att de oemsesidigt hava skael att foerlata
varandra. Eller huru, Karmides? Fortsaetter den fromma Eusebia sina
foersoek att omvaenda dig?

- Nej, svarade Karmides, vi ledsnade baegge pa foersoeket. Eusebia aer
mycket ombytlig....

- Och du aer sjaelva troheten!

- Och hon har foermodligen, tillade Karmides, en aelskvaerdare proselyt
i sikte.

- Se haer aer Myro! Na aentligen!... Vaelkommen, du fjaerde bland
Behagens gudinnor!

- "Vaelkommen, dagens strale, som aldrig lyste klarare foer var stad!"
deklamerade Olympiodoros och fortfor, i trots av Myros solfjaeder, som
hotande kretsade i grannskapet av hans mun:

"Kom, gudinna, nu och ur kvalens tunga
band oss loes! Fullkomna den boen, som hjaertats
oemma tranad ber dig fullkomna:--hulda, strid vid var
sida!"[1]

[1] Sapfo.

Sedan nu Myro anlaent, var saellskapet fulltaligt. Ynglingarne svingade
upp pa sina haestar, slavarne lyfte Praxinoas baerstol pa sina skuldror,
och taget satte sig i gang.

Vi laemna det och begiva oss till Annaeus Domitius foer att hoera, huru
det foerhoell sig med sparlakanslaexan, om vilken nagon av Karmides'
vaenner varit elak nog att framkasta en foermodan.

Vi nalkas Annaeus Domitius med den aktning hans samhaell