laektet i denna harda, olyckliga,
soenderslitna tid.

Vi atervaenda till torget, som i denna stund foeretedde en tavla av
gripande motsatser. Templens haerliga kolonnader, gudarnes, taenkarnes,
skaldernas, hjaeltarnes bildstoder, bestralade av en mild sol,
oeverspaenda av en leende himmel, och inom denna ram, flaetad av naturens
och konstens glada skoenhet, de till kyrkan vandrande kristianernas
skara, som nedstroemmade fran stadsdelarna Kolyttos och Skambonide, en
allvarlig, ja dyster hop, kvinnorna osloejade, de flesta maennen hoeljda
i grova mantlar, fraemmande foer sin omgivning, med skriande motsatser
inom sig sjaelv; bredvid trasiga uslingar de kejserliga aembetsmaennen i
asiatiskt prunkande draekter; bredvid svaermare, hoeljda av smuts,
bloedande ur sjaelvslagna sar, de lysande av slavar burna palankiner, i
vilka foernaema kristinnor vilade--allt detta, skridande foerbi oegat,
medan luften skaelvde av den vigda malmens manande rop.

Gruppen vid marmortrappan minskade icke intrycket av denna tavla,
antik i sin arkitektur, romantisk i sitt staffage. De unga epikureerna
stodo skaemtande kring en baerstol, mellan vars gardiner man varsnade aen
blott en flik av det koiska tyg, som foer sin genomskinlighet kallades
byssosdimma, aen en mjaellvit guldsmyckad arm, aen och i baesta eller
vaersta fall ett lockigt flickhuvud, som tillhoerde ingen mindre person
aen Praxinoa, Atens taeckaste hetaer. Medan man aennu vaentade pa Myro,
hennes vaeninna eller kanske medtaevlarinna, framleddes av slavar
tessaliska gangare, smyckade med lysande taecken. Karmides,
huvudfiguren i gruppen, bar en vit, till knaeet raeckande, veckrik
kiton, kring livet sammanhallen av en med gyllene meandrar stickad
goerdel, och oever livrocken en vid tyrisk mantel, vardsloest kastad oever
den ena skuldran. Kring halsen haengde en guldkedja, vid vilken
signetringen var faestad. Benen, blottade fran knaeet till den av en
sidensko omslutna foten, hade den marmorlika glans, som endast
kroppsoevningar och badslavarnes frotteringar med oljor, essenser och
pimsten kunna astadkomma. Karmides' vaenner voro klaedda naestan som han.
Det hela erbjoed en lysande, men foer de foerbiskridande kristianerna
ingalunda uppbygglig anblick.

- Hu, dessa maenniskor, sade Praxinoa om kristianerna, deras asyn
skraemmer mig. Vackre Karmides, drag foer gardinen. Jag blir sjuk, om
jag maste se dessa olyckliga ansikten.

Da Praxinoa kallade Karmides vacker, sa var denna foer oe