eles
som flickorna Willman.

Efter vad jag kan foersta, svarade froeken Alexander, sa har herr Brut
slagit ihjael den stackars flickan. I hastigt mod naturligtvis. Jag
antar, att han aelskade henne passionerat. Jag passade pa och sprakade
litet med hennes kamrater och fick veta, att hon pa sista tiden skaffat
sig en faestman bland torvupptagarna. Antagligen var det honom hon moette
i morse och antagligen har foervaltaren oeverraskat dem i skogen.
Faestmannen tog till flykten och laemnade flickan ensam med den rasande
maenniskan. Praestens barn sag dem brottas. Om han sedan skoet henne eller
pa annat saett bragte henne om livet, det toers jag inte saega. Men det
kommer nog snart i dagen. Och vad saeger herr generalagenten nu?

Jag saeger, svarade generalagenten, att ni aer en ryslig maenniska! Hur vet
ni allt det haer?

Froeken Alexander log vemodigt.

Vissa maenniskor ha en skarp blick och en snabb uppfattning i fraga om
olyckor. De bli uppoevade i barndomen. Och nu hoppas jag att herr
generalagenten inte skyller mig foer vidskepelse, da jag saeger, att jag
foer olycka med mig?

Men den upproerde gamle mannen svarade:

Ni aer en tossa! Jag saeger det av uppriktigt hjaerta! Ni aer en hemsk
gammal tossa! Jag tror inte ett ord, av vad ni har sagt! Och ni skraemmer
mig inte med er vidskepelse!

Som ni behagar! sa froeken Alexander. Jag hoppas innerligt att jag inte
ska bringa er olycka! Nu ska jag ga och spraka lite med flickorna i
koeket och titta in hos raettarn och hoera mig foer haer och var, sa far jag
kanske veta nagonting naermre. Men jag saeger bara: Stackars herr Brut,
som ska behoeva leda skallgangen efter sitt eget offer! Och man kan taenka
sig hur den blir ledd! Och stackars det lilla offret! Och stackars lilla
hennes nad, naer hon far veta, vad som haent! Och stackars er ocksa, herr
generalagent!

Hon reste sig, men hon hade inte tagit manga steg mot lusthusets doerr,
da hon rakade trampa pa en murken planka, som lossnat i fogen. Plankan
guppade till och vaelte ett litet bord, pa vilket generalagenten staellt
asken med den sjungande fageln.

Ack! utropade froeken Alexander. Matte inte den vackra fageln ha tagit
skada!

Daermed gick hon. Generalagenten ater tog med skaelvande haender upp asken,
oeppnade foersiktigt locket och fann, att hans aelsklingsfagel fallit fran
pinnen. Den lag pa burens botten med de gyllene sma vingarna utbredda
och halsen knaeckt, sa doed och foerdaervad som det aer moejlig