intriger. Faber aer eller har varit en folkledare.
Aklagaren har vid flera tillfaellen med tydligt foerakt gjort gaellande,
att hans anhaengare huvudsakligast utgjorts av kvinnor. Jag vill goera min
kollega en kanske nagot naergangen fraga. Anser han verkligen kvinnors
haengivenhet och beundran sa mycket mindre vaerda aen maennens? Ma vara att
de i hoegre grad aen vi lata leda sig av sina kaenslor. Maste dessa kaenslor
ovillkorligen leda dem vilse? Styras de verkligen av en pervers boejelse
foer allt som aer oaekta, falskt, loegnaktigt? Ja, i sa fall maste jag
medge att dessa kvinnors haengivenhet a priori staemplar min klient som en
svar brottsling. Men jag dristar foermoda att icke ens min aerade
motstandare ser sa moerkt pa vara moedrar, hustrur, doettrar. Det ma foer
resten bliva hans ensak. Foer mig och foer manga med mig vaeger det
kvinnliga foertroendet snarare tyngre aen det manliga. En aerlig
sanningssoekare skall--det aer min fasta oevertygelse--vinna sina foersta
proselyter bland kvinnorna. Och om han blott vunne en enda anhaengare och
denna enda vore en kvinna, skulle jag saega: Han har kanske icke funnit
sanningen, men jag vet, att han har soekt den. En sadan sanningssoekare aer
min klient. Kvinnor ha i honom sett sin ledare; maen ha padiktat honom
ett brott. Jag oeverlaemnar honom med lugn at hans insiktsfulla och
samvetsgranna domare. Ur materiell synpunkt sett kan han icke vara
brottslig; ur ideell synpunkt sett far han icke vara det.

Herr Schuelers tal mottogs med stillatigande men tydligt bifall. Domaren
staellde nu till den anklagade den obligatoriska fragan, om han hade
nagot att tillaegga, innan raetten boerjade sin oeverlaeggning.

Faber svarade:

Jag vill tala om, hur det gick till.

Hans roest var emellertid sa grumlig att domaren ej uppfattade svaret.
Hansi Hinz stod en stund tyst och stirrade framfoer sig. Hans oegonbryn
voro hoegt uppdragna i pannan alldeles som da han, sittande pa baenken
vid kvarnen, grubblade oever kvinnornas mangahanda spoersmal.

Slutligen boerjade han tala med tydlig roest men i avhuggna och ibland
svarfoerstaeliga satser. Han sade:

Sa haer var det. Husbond lovade att tala med skogsfogden om Graedel. Jag
litade pa loeftet, men han svek. Da visade han mig testamentet, att
kvarnen och skogen skulle bli mina. Det tyckte jag var raett. Men vad det
led blev han ond pa mig. Han sa, att han kunde riva soender testamentet
som om det ingenting varit. Da kunde jag inte lita