mer roande som
beraetterskan tydligen framstaellde dem med djupt och allvarligt
ogillande. Helhetsintrycket blev i alla haendelser gynnsamt: en praektig
och godhjaertad pojke, stark, flitig, samvetsgrann, hjaelpsam.

Dessa sma beraettelser om lantlig och barnslig oskuld tjusade
stadsdamerna och vaeckte hos bykvinnorna blida och vemodiga minnen.
Staemningen i den pompoesa och dystra raettegangssalen foeraendrades, som om
man ploetsligt oeppnat alla dess foenster foer varsol och varvind, barrdoft
och bybaeckens sorl. Allas blickar voro oavlatligt faestade vid
beraetterskan.

Ledd av herr Schuelers foersiktiga fragor foerdes hon nu fram till senare
tider. Hon blev mindre meddelsam. Sedan Faber gatt i tjaenst hos herr
Gruber hade de saellan moetts. Kvinnosladdret om draengens hemlighetsfulla
foermagor och underkurer hade hon aldrig faest sig saerdeles vid. Lockad av
sin nyfikenhet hade hon dock engang soekt hans hjaelp, men da han oeppet
tillstatt, att han icke ens kunde trolla bort vartor, hade hon foerstatt
att det inte var det ringaste bevaent med hans kunskaper.

Denna i en viss oemkande och foeraktfull ton framsagda dom alstrade en
skrattlust, som smittade sjaelve domaren. Mitt i den rungande
skrattsalvan ropade Hansi Hinz ivrig och halvt foerargad:

Du gloemmer, att jag gav dig koersbaer i staellet!

Graedel ropade tillbaka:

Det gloemmer jag visst inte. Sex at du och sex at jag och det trettonde
delade vi.

Domaren fann nu radligt att doelja munterheten bakom sin allra
straengaste aembetsmin.

Savael aklagare som foersvarare foerklarade sig beredda att oeverlaemna
malet. Aklagaren fattade sig helt kort, papekade att alla indicier gingo
i samma foer den anklagade ogynnsamma riktning, understroek svagheterna i
det presterade alibit och yttrade till sist med skaerpa, att om nagra
vittnen blivit obehoerigt paverkade, sa var det sannerligen icke
aklagarens.

Aeven herr Schueler alade sig en viss matta. Han framstaellde pa sitt saett
vittnesmalens resultat och yrkade pa den anklagades frikaennande. Likvael
kunde han icke helt avsta fran att soeka giva raettegangen en mer
allmaennelig betydelse. Han yttrade:

Det haer aer ej blott fraga om ett maenniskooede utan jaemvael om vissa
principer, som foer mig alltid varit heliga. Om den anklagade icke
foervaervat sig annat aen sina medborgares blotta aktning, skulle han
sannolikt ej ha statt, daer han nu star. Det jaemnstrukna blir ej foeremal
foer tadel, avund och