pa, att synden aer er en soet lukt, sa att ni gaerna
springa milen fram och tillbaka i ur och skur om ni blott kan fa lukta
pa en om aen aldrig sa liten synd. Drevhundar aer ni i det stora
tjuvskyttet pa Guds villebrad. Och liksom hundar har ni inte stoerre lust
aen den att fa hetsa och jaga och daerfoer star fradgan kring munnen pa er
och tungan haenger ur kaeften. Men en Herrens tjaenare talar i saktmod som
jag.

Haha! pep kaeringen. Talar du i saktmod, du?

Det goer jag! svarade praesten. Ty talade jag i vrede skulle du raemna. Men
fall du mig inte i mitt aembete, torpare, sa ska jag inte falla dig i
ditt! Tror du inte, att jag som foervaltat predikoaembetet i foertio ar,
daertill fostrad och invigd, tror du inte att jag kan tala foerstand med
ett litet fruntimmer, som rakat hoppa oever gaersgarn? Tror du inte att
jag kan visa henne grinden och den raetta vaegen? Vem aer du din krake att
du vill saetta dig till doms oever andra och till pa koepet oever gardens
fru? Vad lockar dig hit och vad goer du pa hennes vaegar? Att Jan-Petter
saent dig, det haller jag foer troligt. Och hur ledsamt han aen kan ha det,
daer han vistas, sa toer han vid det haer laget sitta och grina at dig, din
stolle. Ty den som saetter sig till doms i kaettjemal, han goer sig sjaelv
saker i hjaertat. Eller lever du inte i synd du med? Vad skulle det bliva
av dig, om jag toge till aembetet och late dig skrifta? Men jag har haft
oeverseende med dig som med andra lurkar i min hjord, daerfoer att jag
vet, att Herren leder oss fram fjaet foer fjaet efter sitt sinne och inte
efter vart. Fram ska vi, din tossing, fram ska vi! Ty Jerusalems portar
sta oeppna!

Ja, Jerusalems portar sta oeppna! upprepade torparen halvt foervirrad och
gumman ropade: Haha! Haha! Praesten sag god verkan av ordet, eldades
daerav och fortsatte:

Backe upp och backe ned, gubbe och kaering, baer det! Samma vaeg ha vi
alla, samma vanda och leda, suck och gruvan, grat och sorg, synd och
skam, sar och sveda. Men foerdoemd och evigt doemd aer den, som stoeter sin
felande broder fran vaegen. Ty skall du icke sta haer och ropa smaelek oever
din gards fru! Utan ga i frid och tag kaeringen och bytingen med dig. Vad
aer du foer en, som goer natten till dag och star haer och skraepar klockan
tio pa kvaellen? Man kan sannerligen tro dig om lite av varje. Ge dig i
vaeg!

Men Spillebodaren stod daer han stod och mumlade:

Hon ska ha sin smaelek.

* * * *