orten. Smaeleken var stor och
fullkomnad. Och Spillebodaren pekade pa den vita lilla frun och
utropade:

Si daer star hon i skoekoklaednad, listig.

Vildsinnad och ostyrig, sa att hennes foetter ej kunna bliva i hennes
hus.

Nu aer hon ute, nu pa gatan och vaktar vid alla hoern. I skymningen om
aftonen da det moerkt vart.

Och jag sag bland de fakunnige en galning, som traedde in pa vaegen till
hennes hus. Hon tog honom fatt och kysste honom utan skam och sade till
honom:

Daerfoere aer jag utgangen till att moeta dig, till att soeka ditt ansikte
bittida, och haver funnit dig. Jag haver skoenligen tillpyntat min saeng
med taecken utur Egypten och jag haver bestaenkt min saengkammare med
mirrham, aloe och kanel. Kom lat oss bola allt till morgonen och aelskog
skoeta.

* * * * *

Sa langt hade han hunnit ostoerd, ty en del av folket funno uppbyggelse i
orden och en annan del vaentade, att de skulle bliva saftigare och
laettare att fatta. Praesten och foermannen gjorde sig all moeda att halla
tillbaka Casimir Brut. Och fru Olga stod stilla och undergiven vid
skampalen. Den kloka Lizzy hade foerstatt henne: hon kaende sig verkligen
brottslig. Denna hemska och osunda kaensla, som tidigare pa dagen foermatt
henne att soeka doelja ett litet moraliskt fallissemang bakom en stor
roerelse och en kraftig uppryckning av maenskligheten i sin helhet, denna
kaensla tog sig nu uttryck i en sloe foerkrosselse. Hon hoerde
Spillebodarens roest, men uppfattade till en boerjan ej orden. Det susade
foer hennes oeron och hon hade en vaelgrundad oevertygelse att Yttersta
domens basuner lyftats och att Jan-Petter skrattade. Hon lyssnade
emellertid sa gott hon kunde till Spillebodarens tal och hon lyssnade
med oedmjukt sinne, skuldmedveten och krossad.

Men ploetsligt ryckte hon till och spratt fram som en vit strale ur
portens moerker; och oeverroestande Spillebodaren utbrast hon:

Herregud, vad aer det ni saeger karl? Aer det mig ni talar om pa det daer
rysliga saettet?

Visst aer det du, Jan-Petters aenka! skrek torparen ursinnig men taemligen
foerbluffad oever avbrottet.

Aer det jag, som staenker kanel i min saengkammare och allt det daer andra?
fortsatte fru Olga, vit i ansiktet och med vidgade svarta oegon. Aer det
mig ni kallar sa daer?

Aer du inte en skoeka? skrek Spillebodaren.

Nej nu gar det foer langt! mumlade fru Olga.

Och professorskan Anna-Lisas starka ande vaknade ploetsligt in