yggen.

I morse, sa hon och andades tungt och stoetvis pa grund av
anstraengningen, da jag satt haer och Bollan kammade mig, upptaeckte jag
ploetsligt i spegeln, att jag gloemt staenga doerren daerinne och dra foer
draperiet och staella tillbaka vasen. Jag blev riktigt het om huvudet. Ty
naturligtvis skulle den daer nyfikna skatan goera fragor och utlaeggningar.
Sa att jag skickade bort henne, foer att i smyg staella allting i ordning.
Men naer jag sedan sag, hur den slarvan stod och kurtiserade med sin
vedervaerdige faestman, foell jag i tankar och gloemde alltsammans. Aenda
till dess att jag rakade stoeta omkull vasen. Det var en trevlig
historia, ma du tro!

Ma jag tro, ekade tante Sara.

Inte foer vasens skull; den har jag alltid hatat. Men foer att Bollan
skulle saetta naesan i vaedret. Sen kom Ludwig och sen kom Casimir. Da blev
jag aennu mer altererad. Casimir kan inte foerdraga att jag har Ludwig
inne hos mig, naer jag klaer mig. Aer det inte loejligt?

Visst aer det loejligt, sa tante Sara.

Lyckligtvis stod ju doerren oeppen, sa att jag fick ut Ludwig. Men sa kom
dunderslaget. Casimir beraettade, att han fatt fatt pa Bollan och att hon
sagt det daer, som du vet att hon sa.

Och da tappade du huvudet! suckade tante Sara.

Jag! fnoes fru Olga. Saellan! Men Casimir tappade huvudet. Han pastod,
att endera skulle vi genast eklatera eller ocksa maste han bums flytta
foer att tysta pratet. Kan man taenka sig nagot dummare?

Nej, sa tante Sara.

Alldeles som om man inte skulle kunna lotsa sig fram en smula. Men jag
blev ond och sa, att han kunde flytta. Gaerna foer mig! Och det var han
med pa! Med glaedje! sa han. Kan du taenka dig?

Ja, mumlade tante Sara soemnigt men vaknade och aendrade sig.

Naja, fortfor fru Olga, jag tog det ju inte pa allvar, foerraen jag
traeffade honom i lusthuset och fick veta, att han redan boerjat packa. Da
foerstod jag, att han var galen. Och det var han ocksa, fast jag inte
visste orsaken. Han trodde pa rena rama allvaret, att flickan gatt och
tagit livet av sig i anger och foerskraeckelse. Kan du begripa, varfoer de
baesta maennen och just dem man rakar tycka om, alltid ska vara idioter?

Nej, sa tante Sara.

Jag blev ond oever alla graenser, men det foell mig naturligtvis inte in
att be honom stanna. Emellertid maste jag i en hast hitta pa ett
svepskael foer avskedet och da kom jag pa att goera Larsbo till en
moenstergard och grunda en roerelse. Det var inte alls nagon d