pa det heller. Vad
skulle jag lita pa? Allting var loegn tyckte jag. Och jag tyckte det var
oraett.

Och den daer dagen kom husbond till mig och jag hade vaentat pa honom
laenge och taenkt oever saken. Da tog jag honom med mig upp pa kammaren och
fragade om han redan rivit soender papperet. Nej, sa han, men han skulle
goera det samma afton. Da taenkte jag: Han ska ljuga sa laenge han lever,
men om han doer nu, ljuger han inte mer. Och han foerstod, vad jag taenkte.
Han blev sa raedd, att jag maste halla honom uppe. Han la huvut haer pa
broestet och bedyrade att han inte skulle ljuga. Men det var foer sent. Du
ska tro mig, sa han, det aer noedvaendigt att vi maenniskor tro varann. Det
kan haenda. Men han hade sjaelv handlat sa, att jag inte kunde tro honom.
Da bar jag honom bort till luckan och laet honom falla ned i kvarnen. Jag
sprang genast ned och kaende pa honom att han redan var doed. Da blev jag
foerskraeckt och gav mig ut i skogen, men naer jag lugnat mig gick jag
till bekanta foer att de skulle tro, att jag varit borta fran kvarnen.
Det aer sanningen.

Fabers bekaennelse foeljdes av en fullstaendig och raett langvarig tystnad.
Icke ens den bestoerte herr Schueler foermadde fa fram ett ord. Domaren
vred och vaende haeftigt pa sina papper och det laetta prasslet var det
enda ljud som foernams. Slutligen yttrade domaren:

Hur kommer det sig, att Faber, som hitintills halsstarrigt foernekat all
skuld, nu helt ploetsligt avlaegger bekaennelse?

Hansi Hinz hoejde eftersinnande de tjocka oegonbrynen. Daerpa vaende han sig
langsamt om och soekte med blicken Graedel, som tagit plats bland
ahoerarna. Han pekade pa henne. Han sade:

Om hon daer ljugit som de andra, sa skulle jag inte ha sagt ett ord, utan
herrarna hade fatt leta sig hit eller dit. Men det var sant allt vad hon
sa. Aenda fran det vi var sma, det var sant alltsammans. Allt, vad de
andra sa, var loegn, men allt vad Graedel sa var sant. Varfoer skulle jag
da ljuga? Inte vinner man nagonting med loegn, nej, ingenting.

Den anklagade, som hela tiden foerblivit staende, visade nu oroande
tecken till svaghet och begynnande vanmakt, varfoer sessionen
avbroets. Vid foeljande session doemdes mjoelnardraengen Hans Hinz
Faber--trots herr Schuelers anstraengningar att fa honom staelld under
laekareobservation--till livstids straffarbete. Faber foerklarade sig noejd
med domen. Herr Schuelers nederlag blev saledes fullstaendigt och hans
hopp att med fallet Faber so