ende sig om och gick mot
doerren. Daer stod praesten. Han tog henne kring handloven. Han fragade:
Varthaen? Hon svarade med grat i roesten och ett uttryck, som om hon
foersatts tjugu ar tillbaka i tiden:

Jag ska ga och be dem vara snaella.

Jasa, be dem vara snaella, upprepade praesten. Och han sa: Da, da, da!
Och skoet henne tillbaka till damerna Willman.

Jag ska ga och tala med dem, sa han. Det aer inte noedigt att nagon foeljer
mig, foer jag gar som praest och inte som slagskaempe.

Han gick. Men vid foten av trappan moettes han av en liten gra gubbe med
krokiga knaen och langa armar, som oroligt svaengde fram och tillbaka.
Bredvid gubben stod en ovanligt stor och tjock kaering, och mellan dem
traengde sig en tredje, som sag ut som en gaenglig femton ars pojke men
med gubbansikte. Hans har var roett och hans oegon roeda, glaensande,
tariga; han gnydde sakta som en sjuk valp. Alla tre sago i skumrasket ut
som en trollfamilj pa aftonpromenad; deras blickar kilade kors och tvaers
oever herrgardsfasaden, snokande som moess. Och praesten sa:

Jasa, Spillebodaren aer ute och gar. Kunde vael tro, att fan inte kom utan
foelje.

Da upplaet kvinnan sin mun till anklagelser och foerbannelser. Vad vreden
gaellde foerblev oklart; men orsaken var foervaltarens besoek pa Spilleboda,
da han soekte den foersvunna flickan. Praesten laet emellertid inte bjuda
sig ovett utan roet:

Tig satkaering! Ska nagon tala, sa aer det vael gubben sjaelv.

Det aer raett, sa torparen. Tig kaering!

Strax teg gumman och praesten sporde om anledningen till besoeket.
Torparens armar kommo i aen livligare roerelse; han sag maekta foerlaegen ut
men mumlade till sist, att han kommit foer att traeffa Jan-Petters aenka.
Vad vill du henne? fragade praesten. Torparen svarade:

Jag har vael ett ord och haelsning till henne fran honom sjaelv.

Vilken honom? sporde praesten.

Jan-Petter!

Det var vaerstens! utbrast praesten. Kommer du sa langvaega ifran?

Torparen flinade till men blev genast ater allvarlig och svarade:

Det aer ett ord, som Jan-Petter sa mig, da jag satt vid hans yttersta.
Att jag skulle foera det till aenkan i sinom tid.

Vad saeger du! foervanade sig praesten. Satt du ocksa vid doedsbaedden?

Jag satt vael om natten och kyrkherrn om dagen, foerklarade Spillebodaren,
tillade: Och naer varken kyrkherrn eller jag satt, da satt den tredje och
han satt laengst.

Det menar jag med, sa praesten. Men nu ska du vara liker kar,