es stoetvis i dallringar, som om den
utsatts foer elektriska stroemmar. Det kan inte foernekas, att hennes
utseende pa den sista kvarten betaenkligt deklinerat. Hon sag inte gammal
ut; hon sag ut som en sjuk flicka, en konvalescent. Utsmyckningen hade
falnat.

Hennes tankeverksamhet var lyckligtvis bedoevad, hennes kaenslor
olyckligtvis icke. Alldeles som pa morgonen hade hon en dunkel kaensla av
att nagonting krossats--en hel liten leksaksvaerld. Hon liknade en
barnunge som rett sig en traedgardstaeppa, foernumstigt arbetat, petat och
plockat pa flickmaner, ansat var blomma, ordnat vart stra och fatt det
hela till foerundran prydligt, prudentligt och naett. Mitt i hagen; bland
snar och klaengen, vildros, maskros och tistel. Och klokt folk hade sagt:
Na, na, lilla barn, du arbetar ju bara foer bocken! Det var inte sant;
men nu var det sant. Olyckan och skammen lag mindre daeri, att bocken
skoevlat hennes taeppa; snarare daeri att hon gjort den sa fin, prudentlig
och naett. Ty bocken! Vem var bocken? Casimir Brut? Nej. Jan-Petter och
ingen annan. Och hon visste utan att taenka det i ord att en lang strid
slutat med nederlag. Jan-Petter triumferade! Hon foernam hans roest i
flickorna Willmans; hon brydde sig inte om orden, roesten var henne
alldeles nog.

Som hon nu stod daer, tom i hjaernan men med grubbel i hjaertat, boerjade
hon halvt franvarande lyssna till ett ljud, som under de sista minuterna
oavlatligt vaext och kommit naermre. Ett mangstaemmigt sorl fran parken,
som da och da tystnade foer att giva fri rymd at en ensam roest. Klockan
var vid pass nio, solen hade gatt ned, dagern oever gardsplanens gra grus
var aennu taemligen stark, men i dunklet under traedens moerka groenska kunde
hon ingenting urskilja.

Nu vaende praestens son tillbaka och foerkunnade att Brut ej fanns i
foervaltareflygeln. Ludwig rusade fram till foenstret och knuffade undan
fru Olga. Flickorna Willman traengdes omkring henne, lyfte sig pa ta,
straeckte halsarna, lyssnade. Ludwig, som haevt sig ut genom foenstret,
vaende sig ater in mot salen. Blodet floet pa nytt ned oever mun och haka,
men han maerkte det inte.

Kors i jissi namn! viskade han. Casimir har gatt ut till dem. Vad ska
det nu bli? Han slar strax och de aero minst femtio stycken.

Ploetsligt hoerde de Bruts roest, urskilde den i trots av att sorlet ej
laengre tystnade. Hans staemma mullrade som askan, sorlet som dess eko med
nyckfullt stigande och fallande rytm. Fru Olga va