nnorna. Nu ingrepo de och skraedde icke orden, varken da de
prisade Fabers duglighet och hjaelpsamhet eller da de skildrade
byamaennens oemklighet och svartsjuka. Snart boerjade de krydda sitt rappa
snatter med ordlekar och grovkorniga anspelningar, som visserligen voro
obegripliga foer den beskedlige kyrkherrn men som alldeles foerbryllade
honom. Hans foeljeslagare fingo icke en syl i vaedret och till raga pa
olyckan kunde nagra bland dem icke motsta kvinnornas mustiga skaemt utan
brusto i flin. Aeven Faber smalog, och trots hans alltjaemt voerdnadsfulla
min kunde man se att han gonade sig at sina vedersakares foerlaegenhet.

Men ploetsligt ryckte mjoelnaren till och drog sig hastigt bakom doerren.
Strax daerpa traedde han ater ut och stod daer till synes lugn men med sa
tung och moedosam naestan flaemtande andhaemtning att det till och med
vaeckte kyrkoherdens uppmaerksamhet. Han harsklade sig och boerjade att en
smula stammande goera nagra allmaenna betraktelser. Men han hade en stark
foernimmelse av att ingen och allra minst Faber lyssnade. Han sag alla
blickar riktade at samma hall och nu upptaeckte han i glaentan en kvinna,
som vandrade uppfoer stigen. Han igenkaende bondsonen Henriks hustru,
Graedel.

Och Graedel, som hade ett aerende till byn ovanfoer kvarnen, gick stillsamt
och tyst foerbi kyrkoherden och hans ahoerare, oveten om vad som
foersiggick, foerlaegen och sorgsen, da hon moette Hansis blick som
oavlatligt foeljde henne.

Prosten lyckades emellertid forma sitt tal sa, att det varken gav Faber
full uppraettelse eller helt foerdoemde honom. Ganska noejd med sin
praesterliga diplomati laemnade han kvarnen, foeljd av maennen. Naer Hansi
sett Graedel foersvinna, steg han in och reglade doerren bakom sig. Da
begavo sig aeven kvinnorna ned mot byn. De gingo tysta och stillsamma som
Graedel.

* * * * *

Moetet mellan kyrkoherden och draengen, da Graedel gick foerbi, blev en
bidragande orsak till de foeljande olyckorna, mordet pa herr Gruber, den
stora processen, Fabers dom. Redan nagra dagar efter moetet hettes det i
byn, att praesten dragit ut foer att omvaenda Faber, men att han sjaelv i
dess staelle blivit omvaend. Aennu nagra dagar senare visste man beraetta,
att den gamle praesten fallit till draengens foetter, kysst hans haender och
gratande bett om hans vaelsignelse. Fragade man ryktesspridarna, till
vilken ny eller gammal laera Faber skulle ha omvaent praesten, kunde