satt vid en ganska riklig och smaklig frukost och befann sig i
det yppersta lynne. God morgon, husbond! ropade han at herr Schueler och
grinade sjaelv at sin skaemtsamma haelsning. Mellan honom och herr Schueler
radde ganska stor foertrolighet och da de voro pa tu man hand brukade
advokaten dua sin klient. Foersaenkt i sina funderingar besvarade Schueler
icke hans haelsning utan satte sig pa baenken och boerjade ivrigt blaeddra
bland papperna i sin portfoelj.

Slutligen sag herr Schueler upp fran sina papper och yttrade i betaenksam
ton:

Ja, min kaera vaen, jag har gjort mitt baesta och jag hoppas att vi skola
lyckas. Men maenniskan spar och Gud rar, som man plaer saega. Aklagaren har
aennu tre vittnen ohoerda. De tva bekymra mig inte stort. Den tredje aer
den daer bonden Henriks hustru Graedel. Matte hon inte staella till med
nagon olycka.

Graedel! utbrast Hans Hinz och hoejde oegonbrynen aenda till harfaestet.
Efter en stund sade han, lugnt och trohjaertat:

Hon blir inte farlig. Hon vet ingenting.

Nej, vad skulle hon ocksa veta? mumlade herr Schueler en smula foerlaegen.
Och han fortsatte:

Men kvinnor aero i vissa fall mycket daliga och opalitliga vittnen. De
veta vad de oenskar veta. De veta med hjaertat sa att saega. Fragan aer nu,
om hennes hjaerta aer staemt till din foerdel eller motsatsen. Pa det kan
mycket bero.

Faber vaende honom ovilligt ryggen, och da herr Schueler fullfoeljde sina
bekymmersamma funderingar, avbroet han honom barskt.

Prata inga dumheter! Graedel! Det aer nagonting helt annat. Foer resten vet
hon ingenting. Tig med sant daer!

Infoerd i raettegangssalen bugade han foerst som vanligt foer domaren men
vaende sig daerpa mot de till traengsel fyllda ahoerarbaenkarna och haelsade
helt sirligt med upprepade bugningar. Da boerjade nagra damer vifta med
sina naesdukar, andra kastade slaengkyssar och ater andra klappade i
haenderna. Den foergrymmade domaren hotade att lata utrymma salen, varvid
Faber foerebraende utbrast:

Herr domare! Det aer ju sista gangen!

Som straff foer sitt oskickliga upptraedande frantogs han raetten att sitta
under foerhandlingarna. Faber bugade och sade allvarligt:

Alldeles riktigt, i dag boer jag sta.

Foerhandlingarna boerjade. Skogsfogdens och skolmaestarens vittnesboerd
gingo, som herr Schueler foermodat, ut pa att visa, vilket inflytande den
anklagade haft oever kvinnorna. Men till aklagarens foerargelse svaevade de
pa malet alldeles som Henrik,