n sig mycket
riktigt med en stock oever axeln. Han skred genast till verket. Men nu
bar det sig inte baettre, aen att bonden atervaende hem tidigare aen hustrun
foermodat. Da han varsnade den oekaende mjoelnaren pa sin gard, tumlade han
ur slaeden och vacklade pa ostadiga ben fram mot Faber. Denne nickade en
tyst haelsning och fortsatte att arbeta. Bonden stod en stund och
betraktade honom med rusiga, blinkande oegon; sa fann han trots ruset
radligast att goera upp saken med hustrun. Han raglade saledes in i
huset och snart hoerde Faber ett foerfaerligt kattrakande daerinifran.
Alldeles oberoerd haerav fullbordade han sitt arbete och atervaende helt
lugnt till kvarnen. Knappt hade emellertid hustrun med eder och
bedyranden noedtorftigt lugnat mannen, foerraen hon smoeg sig ut foer att
moeta Hansi. Hon soekte honom foergaeves, och nu blev det hennes tur att
bryta ut i raseri. Hon stoertade in till mannen, som redan lag och
snarkade pa traesoffan, drog honom i haret och oeveroeste honom med
skymfliga tillmaelen, i det hon med skamloes oeppenhet tillstod, att hon
lockat dit Hansi foer att vara ensam med honom om natten. Hon ryckte den
halvsovande fyllbulten fran soffan, slaepade honom ut genom doerren och
vraekte honom i en driva.

En halvtimmes soemn i snoe och kyla kom mannen att nyktra till. Han reste
sig foer att ga in men fann doerrar och foensterluckor staengda. Genast tog
han foer givet att hustrun last sig inne med Hansi. Sedan han foergaeves
dunkat pa porten, maste han soeka tak oever huvudet hos grannas, daer han
gratande och svaerjande foertalde sin olycka. Foeljande dag bars haendelsen
fram till kyrkoherden och denna gang kunde han icke vaegra att inskrida.
Atfoeljd av nagra bland byns aeldsta antraedde han med tungt hjaerta
vandringen till kvarnen. Men Hansis vaeninnor, som underraettats av
hustrun, besloeto att icke laemna honom i sticket. De broeto upp i samlad
flock och foeljde pa nagot avstand maennen.

Faber, med moessan i hand, lyssnade talmodigt och undergivet till
kyrkoherden, som tillvitade honom intrang i en aktad mans hem och kanske
i hans aekta saeng. Da kyrkoherden tystnat, redogjorde han lugnt och
faordigt foer haendelsens verkliga foerlopp. Han hade hjaelpt kvinnan med
att stoetta hennes hoenshus och efter slutat arbete hade han atervaent hem.
Han kunde till och med namngiva ett par personer, som han moett pa
hemvandringen. Kyrkoherden och de aeldsta stodo daer ganska foerlaegna men
icke sa kvi