ter, om han blott velat mottaga sadana
gavor. Men dylikt avvisade han bryskt och ibland hardhaent nog. Foer
resten bekymrade han sig inte stort om kvinnorna utan laet dem hallas,
komma och ga som dem behagade. Likvael fordrade han, att de ej besvaerade
honom med fafaenga besoek. Kommo de icke med allvarliga fragor, som kraevde
sinnrika svar, eller med boen om hjaelp i nagon kinkig belaegenhet, kunde
de vara vissa om att bli illa mottagna. Men da kvinnans liv staedse aer
fyllt med manga om ocksa icke alltid stora bekymmer, saknade de aldrig
foerevaendning att taga plats vid hans sida. Aeven sin syndaangest och sina
religioesa tvivelsmal och grubblerier boerjade de anfoertro honom; Och
under det att Hans Hinz bakom langsamt stigande oegonbryn begrundade den
kvistiga saken, gavs det tillfaelle att gripa och smeka hans haender och
vaerma hans blod. Sedan han besvarat fragan i ord och vaendningar, som med
tiden blevo alltmera djupsinniga och svarfoerstaeliga ej blott foer
kvinnorna utan aeven foer honom sjaelv, steg han vanligen upp och gick in i
kvarnen. Staengde han doerren bakom sig, aterstod foer kvinnan ingenting
annat aen att besviken och foeroedmjukad smyga daedan. Laemnade han ater
doerren pa glaent, kunde hon foelja honom.

Slikt maste givetvis vaecka stor foerargelse i bygden dels bland maennen
dels och i aennu hoegre grad bland de aerbara kvinnor, som ej smittats av
den besynnerliga "kvarnfebern". Kyrkoherden uppmanades att inskrida mot
ofoget, men aldern hade gjort den foertraefflige mannen bekvaem och
obenaegen att pataga sig en sa kinkig sak. Han urskuldade sig med att
Faber trots sina signerier och vidskepliga utlaeggningar icke gjort sig
skyldig till nagot verkligt kaetteri. Och det sjukliga svaermeriet foer
hans person skulle slockna desto foerr, ju mindre man blaste pa det.
Slutligen och da Fabers rykte vunnit sadan spridning, att folk fran
fjaerran socknar uppsoekte honom, blev den beskedlige gubben alldeles
foerskraeckt, kroep till kojs och foerebar sjukdom. Da intraeffade foeljande.

En hustru kom till Faber och bad honom stoetta hennes hoenshus, vars gavel
tryckts in av snoens tyngd. Hansi svarade: Bed din man! Vartill kvinnan
genmaelte:

Du pratar! Vore inte min man ett kraek, skulle jag inte komma till dig.
Dessutom har han farit till staden med en kalv och vaender inte tillbaka,
foerraen han supit upp pengarna. Jag aer ensam pa garden.

Hansi lovade att hjaelpa henne och fram mot kvaellen infann ha