tala med skogsfogden. Sa skedde. Graedels far hade
ingenting att invaenda mot friaren men lade avgoerandet helt och hallet i
flickans hand. Graedel foerklarade att hon icke kunde gifta sig med
Henrik, eftersom hon hade en annan kaer. Tillfragad om denne andre vore
Hansi Hinz svarade hon ingenting utan laemnade rummet. Men den papassliga
och radiga fru Maturin foeljde henne, hann upp henne pa garden, lade
foertroligt armen kring hennes liv och foerde henne ut pa aengen bakom
huset. Haer meddelade hon henne vissa saker roerande sitt foerhallande till
Faber och vare sig att hon talade sanning eller osanning, fick hon
flickan att inse, att hon icke hade nagonting gott att vaenta av Hansi.
Slutet blev, att Graedel gav Henrik sitt loefte.

Broellopet stod vid midsommar, och pa sjaelva broellopsdagens afton fick
Faber besoek av fru Maturin. Som aektenskapsmaeklerska hade hon suttit hoegt
och foernaemt bade i kyrkan och i broellopsgarden, och brudgummens far, som
var aenkling, hade visat henne mycken uppmaerksamhet. Men da dansen skulle
boerja, hade hon foersvunnit fran broellopsgarden och satt redan pa baenken
bredvid Hans Hinz. Hennes hjaerta dunkade hart; likvael dolde hon sin oro
under leenden och ett oavlatligt surrande prat. Hon skildrade broellopet
och hela brudfoeljet och kom till sist till bruden. Hon sade, att Graedel
varit den gladaste och lyckligaste flicka man vael nagonsin sett under
brudkronan.

Under allt detta pladder bevarade Faber sitt lugn och sin tystnad. Hon
dristade fatta hans hand och flyttade sig taett intill honom. Han laet
henne hallas. Efter en stund reste han sig och gick in i kvarnen. I
foerstone ryckte hon till som om hon fatt ett slag i ansiktet. Hon satt
nagra oegonblick stilla och stirrade framfoer sig. Hennes kropp skaelvde,
hennes haender darrade. Men da hon reste sig foer att ga, maerkte hon, att
Hansi laemnat kvarndoerren oeppen. Nu smalog hon och suckade och hennes
oegon blevo foer heta foer tarar. Sakta och tyst steg hon in i kvarnen och
reglade dess doerr bakom sig.

* * * * *

Efter detta skoette Faber kvarnen lika flitigt som tillfoerne utan att
nagonsin besvaera herr Gruber med nagon anhallan om loen. Bykvinnorna
foersago honom med sa mycken och vaelredd mat, att hans stora, starka
kropp saekerligen skulle ha blivit alldeles oevergoedd, om han icke spaekt
den med allt hardare arbete. Utan tvivel skulle de ocksa ha foersett
honom med klaeder och kontan