flesta sade sig dock av
Faber vaenta ett klarare gudsord aen vad kyrkan skaenkte. Sa hade var och
en haengt sina saerskilda oenskningar pa honom och smyckat honom med
egenskaper och foermagor alltefter eget behov. Hans Hinz lyssnade till
lovsangen med synbart behag.

Och aen engang brast han i skratt, men nu drunknade hans skratt i hela
foersamlingens. En flicka, vars foerstand tydligen ej hoerde till de
skarpaste, hade i svaermiska ordalag prisat Hansi sasom den, vilken kunde
goera envar lycklig och i all synnerhet kvinnorna. Foer att goera slut pa
hennes tvetydiga svammel, fragade herr Schueler kort och torrt, om hon
trodde Faber vara i stand att sla ihjael en maenniska, vartill flickan i
foernaermad ton genmaelte:

A bevars! Ett dussin om det kniper!

Hennes stolthet oever hjaeltens kroppskrafter och hennes okaenslighet foer
fragans moraliska betydelse framkallade en stormande munterhet. Domaren
hotade att lata utrymma salen och da lugnet aterstaellts, kallade herr
Schueler fram sitt huvudvittne: fru Maturin.

* * * * *

Hon stod vid vittnesskranket och hoell sig krampaktigt fast vid dess
spjaelor. Redan hennes roest och tonfall, da hon avlade eden, laet
foersamlingen ana att det haer var fraga om ett viktigt vittnesmal.
Domaren gjorde nagra inledande fragor, som fingo knappt hoerbara svar.
Vaend till honom yttrade nu herr Schueler:

Jag oenskar veta, var vittnet uppehoell sig den oedesdigra dagen mellan
klockan fem och halv tio eftermiddagen.

Domaren upprepade fragan, fru Maturin svarade lagmaelt men fullt tydligt:
I mitt hem.

Var ni ensam? fragade herr Schueler. Fru Maturin kroep ihop och drog
schalen taetare omkring sig. Domaren upprepade fragan; hon svarade:

Min man hade farit till staden.

Herr Schueler visade tydligt att han icke var noejd med svaret och lika
tydligt, att han sjaelv kaende sig brydd. Han stroek sig med handen
upprepade ganger oever ansiktet. Ploetsligt gick han pa taspetsarna bort
till domaren och viskade honom nagot i oerat. Domaren spratt till och
blickade haepen upp pa herr Schueler. Daerpa nickade han och sade, i det
han ater vaende sig mot vittnet:

Ni ska inte kringga fragan! Var ni ensam i ert hem?

Fru Maturin svarade hastigt och en smula sluddrande:

Hansi Hinz var hos mig.

Den anklagade smalog halvt foerbluffad, halvt medlidsam. Det foerefoell
honom som om orden fladdrat fram genom tystnaden likt ostadigt
vinglande, svarta sma fjaer