n sjaelasoerjare i och
foer en tydligen noedvaendig undervisning om vittnesedens betydelse. Herr
Schueler inskoet:

Aklagaren vill kanske jaeva sitt eget vittne? Gaerna foer mig om han blott
vidgar, att det aer just pa detta vittnes utsago, han byggt sin
anklagelse. Personligen har jag efter detta fatt en vida hoegre tanke om
vittnets karaktaer och sanningskaerlek. Han star foer mig som en man, hos
vilken sanningskaerleken segrat oever futtiga haensyn--

Denna vackra harang avbroets av ett skallande skratt. Hela foersamlingen
ryckte till och vaende sig mot den anklagade. Det var verkligen han, som
skrattade och skrattade foer full hals. Bestoertningen blev stor,
foerargelsen stoerre. Herr Schueler motade bada med ett raskt ingripande.
Han sa:

Jag har redan foerut velat papeka en omstaendighet, som vallat mig stora
bekymmer. Min klients fysiska och framfoer allt psykiska haelsa har den
sista tiden betaenkligt foersvagats. Faengelseluftens deprimerande inverkan
har ruinerat aeven dessa robusta nerver--

Foerhandlingarna avbroetos, den anklagade aterfoerdes till sin cell,
faengelselaekaren tillkallades. Han fann inga som helst symtom av nagon
nervsjukdom. Tillfragad varfoer han brustit i skratt svarade Faber:

Kan man goera annat? Jag vet inte, vem som ljuger vaerst min advokat eller
den andre!

Minnet av advokaternas ordstrid kom honom ater att brista i skratt, men
denna gang kulminerade skrattet i ett valdsamt hostanfall. Han stroek sig
med handen oever mun och visade laekaren en blodblandad upphostning. En
undersoekning med stetoskopet gav vid handen, att den ena lungan var raett
hart angripen. Mikroskopet visade naervaron av tuberkler i upphostningen.
Faber oeverfoerdes till faengelsets sjukavdelning. Hans tillstand var dock
icke sadant att man behoevde goera nagot uppskov i foerhandlingarna.

Sa stod saken, da herr Schueler foerde bykvinnorna i elden. I trots av att
de gavo sina uppgifter i sa likalydande vaendningar, att aklagaren
foeraktfullt talade om "herr Schuelers formulaer", blevo dessa foerhoer ej
enformiga. Var och en gav sin beraettelse ett saerdrag, betecknande foer
vittnets karaktaer, omstaendigheter och behov. En kvinna hade hoppats, att
Faber skulle utrota superiet i byn; en annan att han skulle taga sig an
de misshandlade kvinnornas sak; en tredje hade hoppats bli botad foer
ett arslangt lidande; en fjaerde hade soekt och voerdat honom pa grund av
hans djupa insikter i naturens skilda riken. De