ej sa fa maen, voro
tillraeckligt talrika foer att bilda en liten menighet. Fru Maturin skulle
pa laemplig dag foera dem till kvarnen, och da Faber ploetsligt stod
ansikte mot ansikte med sa manga troende, skulle han vael kunna foermas
att yttra nagra uppbyggliga ord. Och daermed vore en god boerjan gjord.

Hansi Hinz visste alltsa ingenting om fru Maturins foerberedelser, men
hur hemligt hon aen bedrev dem, nadde dock ryktet daerom herr Grubers
oeron. Gubben greps av en utomordentlig, foerskraeckelse. Skulle hans
draeng bli predikant? Med andra ord laemna honom och kvarnen i sticket!
Det gamla maenniskovraket hade alltfoer laenge levat av den unge mannens
krafter foer att icke uppfatta en sadan foeraendring som en grov kraenkning
av hans egen raett. Han linkade och skuttade i en sorts haltande trav upp
till kvarnen och boerjade pa aekta skolfuxmaner oeveroesa draengen med
foerebraelser foer otacksamhet, laettja, slarv. Slutligen foerbjoed han honom
utan vidare att upptraeda som predikant. Faber begrep ingenting men
gubben skrek:

Hycklare! Du vet mycket vael, vad jag syftar pa. Men jag skall goera ett
slut pa det haer alldeles som jag gjorde slut pa den dumma historien med
skogsfogdens dotter.

Faber hade som alltid, da husbonden bannade, statt med moessan i hand,
tyst och voerdnadsfull. Och varken hans hallning eller uppsyn
foeraendrades, naer han yttrade:

Det var saledes husbond, som gjorde slut mellan mig och skogsfogdens
Graedel?

Herr Gruber hade foerratt sin hemlighet. Han blev besinningsloest raedd. I
staellet foer att svara skrek han:

Akta dig! Jag kan riva soender testamentet naer jag behagar!

Faber stod en stund och funderade; daerpa tog han ett steg fram mot
gubben, stannade och sa:

Hur skulle husbond kunna goera det? Jag har tjaenat utan loen. Det vore
oraett. Husbond skulle angra sig.

Hotar du! skrek herr Gruber och ploetsligt rusade han fram till draengen
och boerjade hamra loest pa honom med sina utmaerglade, maktloesa naevar.
Faber gitte inte vaerja sig, men gubben, som kaende den unges svaellande
och harda muskler under den tunna rocken, sprang i full foerskraeckelse pa
doerren, svaerjande och bedyrande att draengen velat moerda honom. Pa vaegen
moette han Graedels man, Henrik, och skildrade foer honom haendelsen pa sitt
saett utan att likvael vinna vare sig tilltro eller medlidande.

Foerberedelserna foer moetet, som skulle foervandla mjoelnardraengen och
kvinnotjusaren till underman