kraempor? Och du till! Dra foer hin i vald!

Men da hon helt foerskraeckt reste sig, tryckte han henne ater ned pa
baenken. Daer satt hon och daer stod han, bada tysta. Aenda till dess att en
koltrast hoppade fram till Hansi: och boerjade picka pa hans stoevel. Han
laet fageln hoppa upp pa handen och boerjade haerma dess locktoner, varvid
trasten kramade sig pa det lustigaste saett, spretade ut med stjaerten och
gluckade, sa att det lilla broestet svaellde upp till en stor mjuk boll.
Da brusto de i skratt och fageln floeg.

Och nu boerjade Hansi visa prov pa de konster, han verkligen laert under
sina vallpojkear och som huvudsakligast bestodo i en skicklig
efterhaermning av allahanda djurlaeten. Sedan han salunda och annorlunda
framhallit sina foertjaenster och foermagor, sprang han bort till ett
urgammalt koersbaerstraed, vars enda levande gren aennu bar nagra oevermogna
men saftiga baer. De befunnos vara tretton till antalet; sex gav han
Graedel, sex at han sjaelv men det trettonde delade de salunda, att Graedel
hoell dess ena haelft mellan sina laeppar under det att Hansi bet till sig
den andra. Da var det redan sa skumt i skogen att Graedel maste atervaenda
till byn.

Naer vintern kom, blev kvarnvaegen svarframkomlig och det var nu endast
fru Maturin, som besoekte kvarnen da och da, medfoerande en korg
fullproppad med matvaror. Likvael upphoerde icke Hansi Hinz att
sysselsaetta kvinnornas fantasi. Nagra bland dem hade laest beraettelser om
eremiter och fromma undergoerare, vilka alla levde lika ensligt och
torftigt som mjoelnaren. Hans bild vaexte i deras foerestaellning. Och under
de langa moerka manader, da de endast sago sparen efter hans skidor i
snoen och endast hoerde ljudet av hans kraftiga yxhugg mot frusna stammar,
blev Hansi Hinz oavlatligen foeremal foer deras tankar och funderingar.

Maennen i byn kunde svarligen undga att foerarga sig oever allt detta prat
om en mjoelnardraeng. De trodde sig ha funnit hans svaga sida och skyndade
att angripa den: han gick aldrig i kyrkan. Foeljaktligen maste han vara
en gudloes slyngel. Haertill genmaelte kvinnorna flinkt, att han laeste sina
boener lika troget som nagon annan, och ehuru de aldrig hoert honom laesa
ett enda Fader var, voro de beredda att ga ed pa hans gudsfruktan. De
laeto ocksa foersta, att de vid sina besoek i kvarnen fatt hoera manga
gudaktiga och taenkvaerda ord. Desslikes boerjade de pa det nedrigaste saett
haeckla och svaerta den stackars kyrko