on bland mina vaenner utan att det haender dem nagonting sorgligt. Det
aer naturligtvis inte mitt fel, och det foersta de. Men sa fort de fa se
mig, ropa de: Daer kommer froeken Alexander! Staeng alla doerrar och foenster
och koppla fran telefon! Alldeles som vid askvaeder. Vad saeger ni om
det?
Jag saeger, svarade generalagenten, att aeldre damer aero vidskepliga, men
att de i alla fall helst boer halla sig hemma.
Kallar ni det vidskepelse, att jag bringar olycka, sa kommer ni
antagligen att angra er innan kvaellen. Ni maste vael aenda medge att var
kaera vaerdinna redan aer allt annat aen lycklig? Foer att nu inte tala om
den stackars herr Brut!
Generalagenten lade speldosan i asken; han taenkte: Om lyckan aer mig
bevagen och gumman, som jag tror, tycker om vin, far jag kanske saelja en
liten fagel efter middagen.
Men hoegt sa han:
Lyckan, kaera maenniska, aer en fagel, som alla hoer och ingen ser. Den
flyger fran gren till gren och fran traed till traed och daerfoer blir var
vandring krokot och utan mal. Men inte utan mening, ty vi se oss omkring
och laera oss ett och annat, som kan vara bra att veta vid ett senare
tillfaelle.
Ack ja! Sa sant och sa skoent! suckade froeken Alexander. Vi aero alla barn
och livet aer ingenting annat aen en dansskola, daer vi fa laera oss ett
passande upptraedande. Men somliga laera foer himlen, andra foer helvetet.
Jag var engang pa en bjudning hos aelskvaerda maenniskor, man, hustru och
dotter, en foertjusande flicka, vacker och oskyldig, vek och droemmande.
Foeraeldrarna voro rikt folk, praektigt folk, ansett folk. Men vid
middagsbordet rakade de i tvist. Vem hade taenkt sig det! Tvisten blev
grael och det yttrades saker, som gingo oever alla graenser. De generade
gaesterna soekte sla bort det hela med skaemt, men det skulle de inte ha
gjort, ty de bada makarna uppeldades daerav. Saerskilt gnistrade hustrun
av han och hat och slungade fram den ena beskyllningen vaerre aen den
andra. Raett vad det var, reste sig mannen och laemnade rummet. Gaesterna
sutto daer tysta och foerlaegna; frun yttrade heller ingenting och tycktes
alldeles franvarande. Men den unga flickan pratade och skrattade och
soekte halla malron vid makt. Efter en stund reste sig ocksa frun och
laemnade salen. Strax daerpa kom en tjaenstflicka inrusande och ropade:
Hjaelp, hjaelp! Herrn har haengt sig! Gaesterna stoertade upp och foeljde
henne. Hon foerde dem in i en stor garderob; i taket haengde ett avskur
|