en! Aer
det ingen som kan lista ut, vad som fattas henne?

Och Lizzy sa:

Vi skulle sa gaerna vilja hjaelpa dig, stackars Olle! Aer det ingenting vi
kan goera foer dig?

Jag tror, infoell doktor Karolina, att vi inte boera sla bort hennes
funderingar med skaemt. Naturligtvis kommer inte en klok maenniska med
dylika galenskaper utan att ha en allvarlig orsak. Endera aer hon sjuk,
och det aer ingenting att skaemta med. Eller ocksa har hon nagon avsikt,
som vi inte ha reda pa.

Men fru Olga hoerde dem icke. Hennes kinder blevo livligt roeda, hennes
oegon boerjade gnistra, och hon drog girigt in luften genom vidgade
naesborrar. Ploetsligt sa hon, rappt och piggt:

Pojkar! Jag skulle vilja astadkomma en roerelse!

De lystrade till.

En roerelse? upprepade doktor Karolina och lyfte hastigt de slaepiga
oegonlocken. Aeven Lizzy, Betty, Lotten och Brita upprepade ordet, alla
med samma intresse och aktning. Detta intresse var i sjaelva verket en
honnoer foer minnet av Willmanska slaektens huvud, professorskan Anna-Lisa.
Den kraftfulla kvinnan hade naemligen under sin halvsekellanga
glansperiod arligen vaeckt tre a fyra maektiga och betydelsefulla roerelser
pa skilda omraden och i olika riktningar. En foerteckning pa dessa
roerelser skulle bliva laengre aen flertalets varaktighet, men de hade alla
latit tala om sig. Ordet roerelse, taget i denna bemaerkelse, hade saledes
en saerskild och kaer klang foer flickorna Willman. Och trots det
laettsinne, som nagon gang kunde praegla deras saett, tal och
livsaskadning, skulle ingen av dem ha vaegrat att skaenka sina krafter at
en pigg och allvarlig roerelse, vare sig den gaellde reformerade seder
eller hattar eller korsetter eller mat och dryck eller fangvard eller
sjukvard eller barnavard eller slinkors uppraettande eller sluskars
tillvaratagande eller skvallrets bekaempande eller rattors utrotande
eller musiklivets hoejande eller kaffets avskaffande eller bildningens
spridande eller kaninavelns fraemjande eller umgaengets foerenklande eller
kroppskulturens utveckling eller nagonting annat som oeverhuvudtaget
kunde reformeras, uppraettas, tillvaratagas, bekaempas, utrotas, hoejas,
avskaffas, spridas, fraemjas, foerenklas eller utvecklas.

Men trots slaektkaerlek och uppriktig vaenskap hyste de foer Olle en
misstro, som tog sig uttryck i doktor Karolinas ord:

Skulle det vara en verklig roerelse? Tror du dig om det?

Varfoer skulle jag vara mindre kapabel till det aen nagon an